När man plötsligt står med tappad kontroll... Och är jag!!

Evigheters evigheter sedan jag skrev något i bloggen! Och allt för att jag släppte på mitt kontrollbehov en ynka liten mikrosekund. 

Joråsåatt...denna självständiga oberoende citychica singelkvinna har fallit pladask för en man. En sådan där riktig man, som liksom tar en med en storm och struntar i om någon (kanhända...) hade invändningar gällande de romantiska vibrationer som uppstått vid någon högst oidentifierbar tidpunkt. En sådan man, som när någon (mig ganska närstående...) hade samlat på sig en imponerande mängd argument för varför det inte skulle fungera med ett förhållande just mellan dessa två ensamma själar, tittar någon djupt i ögonen och frågar lite lätt försiktigt, men ändå bestämt, om någon skulle kunna tänka sig att ge honom två minuter av monologtiden. En sådan man som gör någon som jag stum av förvåning när han talar om att för det första är han fullt kapabel att veta vad han känner och vad han vill ha och för det andra föreslår, på ett förhållandevis auktoritärt sätt, att denna väna lilla varelse som är jag kanske skulle kunna släppa lite på kontrollbehovet?! En sådan man växer liksom inte i skogen. En sådan man som man blir lycklig av att titta djupt i ögonen, känner hjärtat slå med dubbelslag och får det där suget i magen av. En sådan man kan man ju inte bara låta försvinna ur sitt liv utan att ge honom en chans. Till och med jag kan fatta ogenomtänkta beslut som visar sig vara det bästa jag har gjort på flera år!

MEN! Så klart det måste finnas ett litet mörkt moln på min rosaskimrande himmel. Trots att allt känns helt rätt, fullständigt naturligt och självklart och jag är störtförälskad, så vågar jag inte vara lycklig fullt ut. Vad är det för fel på mig?! Jag lider troligen av någon ovanlig genetisk åkomma som ständigt låter Red Alert lysa i hjärnan: "Var inte för lycklig för du kommer bara att bli besviken!". Domedagsprofet med all världens problem vilande på mina axlar - det är mitt ok att bära i livet. Jag bara måste ha något negativt att fundera över känns det som. Det får väl bli nästa förbättringsområde. Om jag lyckats släppa lite på mitt kontrollbehov, så ska väl det där med lyckokänslor kunna infinna sig så småningom också. Eller?!?

Det blir inte så mycket vettigt gjort för tillfället. Jag har alldeles glömt bort hur uppslukande den första tiden av en förälskelse är (med tanke på att det är många - väldigt många - år sedan senast så anser jag mig vara förlåten). Det går ju inte att fokusera på något annat än honom. Och jag som har en övervuxen trädgård och många meter häck att klippa, fönster som är i stort behov av putsning och en miljon kvadratmeter som ska målas. Får skylla på vädret som är mindre pålitligt för tillfället! Typiskt att det är så svårt med pålitligt tjänstefolk nuförtiden!

Förutom den himlastormande, uppslukande förälskelsen så händer det mycket. Examensfesterna står som spön i backen, möten med nya och gamla vänner, after works - äntligen har stans bästa uteservering öppnat - och i morgon kör vi utekväll i vårt team på jobbet. Nästa vecka bär det av till Stockholm för festligheter och sedan är det snart semester. Så efterlängtad! Inte mycket planerat, men det skulle inte förvåna mig om Piff och Puff styr kosan till Dublin ett par dagar. Där finns ju mycket kvar att se... Och nu finns det ju en man att planera saker med. Lustigt hur man skapar ett ickebehov av närhet för att skydda sig när man är ensam. Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat tvåsamheten, närheten och beröringen.

Nog om detta ack så påfrestande samtalsämne för alla som inte är berörda! Sängen kallar - i morgon måste det ske storverk på jobbet för att jag ska kunna åka till Stockholm med ro i själen. Och för alla som eventuellt sitter och undrar: jag sover ensam...