Vänligen presentera mig för Någon Annan! Vi har en del att dryfta...

Nu är det dags igen. Dags att fokusera på hur synd det är om alla som befinner sig i den svenska skolan. Ett skolsystem som halkar efter omvärlden gällande kunskapsnivå och kompetens hos lärarna. Det senaste är att halvera antalet nationella prov på gymnasiet. Vilken fantastisk åtgärd! Elever och lärare är sönderstressade av den höga (?!) studietakten och lärarkåren dignar under av alla administrativa arbetssysslor som landat på deras skrivbord. Angående lärarnas arbetssituation tänker jag inte uttala mig. Mer än att jag är fascinerad av att se hur det administrativa stödet kring rektor och biträdande rektorer ständigt utökas - detta trots att ledningen på gymnasieskolorna i den kommun jag tillhör, växer varje termin. Någonstans är det rysligt felprioriterat. Någonstans är det väldigt felrekryterat. 

Vad gäller eleverna så är jag så innerligt trött på allt daltande med dagens unga. Ja, jag vet att jag anses vara en curlingförälder (både av sönerna och omgivningen), men - och det är detta som är summan av kardemumman - våra barn har haft krav på sig under sin uppväxt och de har fått lära sig hantera motgångar. Ingen dör av att misslyckas med ett prov! Ingen dör över att behöva plugga på sin fritid! Ingen dör av rimligt ställda krav! Däremot har vi lyckats skapa en generation av egoistiska, självuppfyllda och "lidande" varelser. Minsta motgång eller tristess: "jag är såååå stressad". Minsta krav: "jag är såååå stressad". NÄ!! Det är inte stress! Den stora majoriteten; den som dessvärre syns och hörs mest i skolvärlden; har låga betyg och kunskapsbrister på grund av att de är lata och aldrig har behövt ägna sig åt tråkigheter som konsekvensanalys och självinsikt! Livet är inte en välkrattad manege med utlagda bananskal att glida runt på. Kamma er och väx upp!

Tyvärr gäller inte detta bara inom skolan, utan det genomsyrar även samhället i stort. Senast i morse läste jag ett snyftreportage om pappan till en kille som körde ihjäl sig i somras. Självklart är det en chock och förlust för familjen! Jag saknar inte empati... Men, och detta är huvudfrågan: vem bär skulden till att han körde ihjäl sig? Killens körkort var indraget, men "han körde så himla bra". Han framförde en bil med uppenbarligen alldeles för många hästkrafter under huven än vad han kunde behärska. Han stannande inte när han blev stoppad av polisen för att man ville kontrollera bilen. Enligt pappan är det polisens fel att sonen omkom. Enligt passageraren, som mirakulöst överlevde, så var bilföraren "van att sticka från polisen". Åter igen ett skolexempel på att ansvaret alltid är någon annans! Och detta är bara ett exempel på hur vårt samhälle sakta, men säkert bryts ner. Kvinnor är rädda för att gå ut på grund av risken för överfall och grova (i många fall med ett flertal förövare) våldtäkter. I den lilla kommun jag bor härskar ett gäng med yngre tonåringar, som med rånarluvor attackerar vuxna som har civilkurage nog att agera mot dem. På allvar finns det politiskt korrekta som ser detta som de ungas rop på hjälp. De mår säkert inte bra, men låt dem då flyttas till fosterfamilj, bryt upp deras gängstruktur och sluta framförallt att tycka synd om dem!! Att tycka synd om har aldrig hjälpt någon. Hjälp till självhjälp kan möjligen fungera: få dem att förstå konsekvenserna av sitt agerande; hjälp dem med att ta tag i sina problem oavsett om det handlar om frånvarande föräldrar, bristande självförtroende eller något annat som får dem att uttrycka sitt självförakt på detta destruktiva sätt. 

Jag är så innerligt trött på att vara maktlös och känna hur jag sjunker längre och längre ner i resignation och hopplöshet. Det är valår 2018. Låt oss hoppas att det vågar kliva fram någon prestigelös och icke politiskt korrekt politiker som tar tag i grundvalarna för vår demokrati och vad de flesta av oss tycker är viktigt: skola, vård, rättsväsende och trygghet att vistas ute i våra gemensamma offentliga rum oavsett kön, ålder eller nationalitet. Den politikern kommer att få min röst!