Psykets behov av vila kontra jagets behov av vilja

Så har ännu en jul passerat i mitt liv. Tomten kom med mycket fina julklappar; vem kan klaga på en Apple-TV och en ny iPad?!. Granen står fortfarande grön och tämligen barrfri i stugan. Julbordet dignade av mat. Den skånska härliga vintern visade upp sig i all sin prakt; d v s styv kuling, midsommarvärme (runt + 10) och horisontellt regn. Gottebordet står fortfarande förföriskt lockande och hjälper till att fylla ut muffinsmagen. Karaktär - vart tog du vägen?!

Något som också tycks ha rymt (tillsammans med karaktären månne?) är min framträdande effektiva sida och min brinnande lust att få saker ur händerna. Jag är så trött! Så infernaliskt slutkörd så att jag inte fixar att strukturera upp mitt liv och ta tag i det som får mig att må bättre: frisk luft och motion till exempel. Det är ett drygt kvartal sedan jag besökte gymmet senast och under denna tiden är det ny ägare och ommöblerat bland maskinerna. Alltså, jag har ju inte sett det med egna ögon, men får lita på att de inte ljuger via sociala medier. Man kan inte ens utebli från ett ställe ett par veckor förrän det händer drastiska förändringar! I går lyckades jag åtminstone släpa mig ut och promenera en dryg timme. Hur länge kan jag leva på den lilla ansträngningen? Det var min ambition att pallra mig iväg till gymmet i dag, men jag fastnade framför datorn och fixade ny läslista av e-böcker och lånade hem lite smått och gott. Min ambition att dra ner på bokinköp fungerar åtminstone. Nu ska jag bara komma loss och sortera ut bokhyllorna. Det där med att komma loss känns definitivt inte som min grej. Tror jag ska ha det som ett förbättringsområde 2018. Betänk så snabbt det skulle kännas som en förbättring! Två böcker ut och jag har uppfyllt mina mål. Att sätta rimlig målbild är lite av min melodi!

Skämt åsido! Det är ju egentligen inget att skämta om - det här med att låta livet pågå medan man själv sitter maniskt fastklistrad vid Facebook eller något totalt meningslöst mobilspel. Men jag har en teori... Jag är ju lite av en experimenterande hobbypsykolog där jag huvudsakligen fokuserar på mig själv. Praktiskt tycker jag, eftersom jag utgår från att det är ytterst få; om ens någon; som är kapabel att förstå mina hjärnvindlingar. Det är ju knappt jag klarar av att hänga med själv! 2017 har på många sätt varit omvälvande och fantastiskt bra. Flera av mina stora efterhängsna problem har blivit lösta och jag har kunnat slappna av och koppla från min "ständigt-beredd-på-nästa-katastrof"-radar och därför har kroppen gått ner i sparläge för att fylla upp energidepåerna, minska stressnivåerna och allmänt återhämta sig från den anspänning jag har levt under i många år. Det tar kanske lika lång  tid att bli harmonisk och att få tillit att lugnet är här för att stanna, som det tar att bygga upp stressen och panikångesten? Visst låter det logiskt?! Måste erkänna att jag ibland själv förvånas av min fantastiska slutledningsförmåga och analytiska bild av mitt på många unika sätt fascinerande psyke.

I nästa blogginlägg så ska jag försöka sammanfatta mitt 2017. Året där min räkmacka gjorde debut och ryggsäcken lättade med flera kilon. Nu däremot ska jag lägga över bilder från kameran till datorn och sedan blir det "Den som går på tigerstigar" resten av kvällen.