Dagens grubbel med lite trubbel

Så går vi in i sista veckan av september och minsann om det inte ser ut att bli brittsommar! I dag har det varit + 20 här i den södra landsändan. Tre månader till julafton och tre månader (typ) sedan midsommarafton - lite mittemellanafton med andra ord. Jag skulle kunna tänka mig några helgdagar... Är inte direkt upplagd för kontoret i morgon, men det är bara att gilla läget. Är man inte född med silversked; inte ens rostfri sked, så är det bara att bita i det sura äpplet. Fördelen med måndagar är att de relativt snabbt går över. Man måste ju prata genom helgens aktiviteter och det kan ta fram till lunch om det vill sig väl. Min helg har i och för sig inte varit så värst händelserik. Ugnen blev efter många om och men ordentligt skurad i går. Som tur var uppenbarade sig min riddare i grå rustning - han har bytt sin vita springare (allergi...) mot en BMW - och hjälpte mig att få loss den inre glaset på ugnsluckan. Löjligt enkelt måste jag tillstå utan att på något sätt förringa hans heroiska insats.
Kvällen tillbringades i tyst och trist ensamhet. Tror det är nyttigt för mig att tvingas vara i tristess även om jag får en del trubbel med allt grubbel. Det ska ju liksom ändå ut och luftas...
Jag har med andra ord åter startat mitt tröstlösa, lönlösa och energikrävande navelskåderi. Tänker dock att det är bättre att ta grubblerierna i dagsljus så att jag förhoppningsvis kan sova på nätterna.
Det är enklare att gråta på dagen. Tänk bara på hur jobbigt det är att sova på en våt kudde... Men nu var det inte detta jag skulle skriva om egentligen...

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att vara man i dagens läge?! Jag är en sådan där innebandymorsa. Det är ingen huliganism så lång ögat når på den läktaren, vilket gör att man har ett utmärkt läge att studera övriga på läktaren. Om vi bortser från den kommande generationens stjärnor, föräldrar och kompisar så har det tillkommit en ny grupp. Flickvännerna. Sambos. Fästmör. Fruar. Ja, ni fattar. Numera är det en fullständig invasion av innebandyvärldens version av fotbollsfruar. Och jäklars vad det skryts! Om hus och inredning. Semestrar. Bilmärken. Fester. Arbete (företrädesvis mannens...). Förlovningsringar. Bröllopsbestyr. Den ena värre än den andra. Och de som har fått barn tar med sig dessa små nyfödda som en liten accessoar - gärna färgmatchad med mamman. Notera att jag absolut inte har något emot att det finns barn på läktaren eller att de är färgmatchade (även om det i mina ögon är löjeväckande), utan vad jag förvånas och i viss mån förfäras över, är den stereotypa könsrollsbilden som visas upp. Det är på fullt allvar så att det är mannen som ska försörja familjen. Mannen som ska fria och sedan lämna över bröllopsplaneringen till den tillkommande bruden så att hon kan förverkliga sina barndomsdrömmar om det perfekta bröllopet. Det är 2017! Vi har väldigt, väldigt långt kvar till jämlikhet och jämställdhet i världen. Det är som att vara åskådare till en scen på femtiotalet (?). Och det ger en lite fadd smak i munnen...