Sista februari. I morgon går vi över i den månad när pandemin slog ner som en bomb i den svenska vardagen. Från början var covid19 bara något som drabbade de andra. De som inte var som oss. Men plötsligt insåg vi att vi också tillhörde de andra. De som drabbades. Och som det ha drabbat! Det är märkligt att året har gått så fort trots alla inskränkningar i den personliga friheten. "Håll avstånd och tvätta händerna" har blivit vårt nya mantra. Förut var det "Håll Sverige rent". Någonstans i detta syns problemet: det har blivit allt svårare att Hålla Sverige rent - ansvaret att plocka upp efter sig är Någon Annans. Även om det generellt har blivit bättre med handtvätt och att stanna hemma vid förkylningssymptom (det märks eftersom det plötsligt inte tycks finnas några andra virussjukdomar), så är det självklart inte mitt fel att smittspridningen ökar. Självklart är det Någon Annans.
Blir jag provocerad av lärare som skriker om att arbetsgivaren vill "mörda" dem när distansundervisning ska avslutas och undervisningen ske i klassrum och samma yrkesgrupp tycker det är deras mänskliga rättighet att åka till fjällen eller Kanarieöarna på februarilovet för det gör de alltid? Svaret på den frågan är JA!
Jag blir provocerad av alla dubbelmoralister och egofixerade varelser i denna värld.
Jag blir provocerad av idioter med munskydd som tror att det är okej om de trängs med mig. Nej, jag använder inte munskydd av den enkla anledningen att jag 1. inte tror att de gör någon som helst nytta och 2. för att vi inte kan se någon märkbar skillnad mot de länder där munskydd används - smittspridningen fortskrider. Jag undviker trängsel, håller avstånd, tvättar fortfarande händerna och håller mig hemma om jag känner mig förkyld.
Jag blir provocerad av att folk på allvar är så korkade att de tror att Anders Tegnell och hans fru gör egen vinning på vaccin.
Jag blir provocerad av all propaganda och spridande av olika konspirationsteorier.
Jag blir provocerad av att det tycks vara okej att rikta dödshot mot tjänstemän och politiker som sköter sitt arbete/uppdrag. Jag håller inte alltid med om det som sägs, ibland kan jag till och med tycka att de är helt ute och famlar i blindo, men därifrån till att hota och förtala å det grövsta som förekommer i sociala medier är steget långt. Det är så under all kritik!
Jag blir provocerad av att våra restaurangägare utpekas som epicenter i smittspridningen. Erfarenhetsmässigt kan jag berätta att hygien är ett av de viktigaste begreppen för de flesta seriösa krogägare och något man har sysslat med långt före pandemin.
Att vara provocerad är mitt nya jag. Det är inget jag har valt själv utan för mig är det en reaktion på coronatrötthet. Det gör fysiskt och psykiskt ont i mig att se tomma affärslokaler, att se mina krogägande vänner bli tröttare och mer resignerade för varje gång jag ser dem, att se våra gymnasieungdomar håglöst inse att det inte blev något studentfirande i år heller (notera att vissa av gymnasieeleverna har förlorat halva sin utbildning - alla klarar inte självstudier på distans), att se släktingar och vänner som förlorat arbetet under pandemin tröstlösa famla efter en framtid som ingen av oss har någon aning om hur den blir. Mest av allt avskyr jag rädslan i ögonen på mina medmänniskor om någon skulle råka hosta eller passera något för nära. Misstron och hopplösheten hos människor är det som skrämmer mig. Den ekonomiska återhämtningen - hur kommer vi att klara vår kostsamma välfärd? Vem ska hjälpa till att åter "fylla ladorna"? Är det bara jag som är orolig för detta? Med tanke på hur den stora massan skriker om nedstängningar och gratis munskydd åt alla så har jag resignerat och nästan gett upp om mänskligheten. Egoismen och dumheten går hand i hand. Denna oheliga och på sikt farliga allians är inget för mig. Någonstans läste jag om minoritetsstress. Det är den stress som alla som inte tillhör majoriteten känner. Självklart med fokus på att som vit medelålders kvinna bosatt i ett sekulariserat demokratiskt samhälle byggt på kristna värderingar, så kan jag inte vara minoritetsstressad. Jag skulle snarare säga att det är exakt den kategorin som är minoritetsstressad: makten och kapitalet har förskjutits. Ett tips är att titta österut: Kina, Ryssland och Indien.
Jäklars vad jag är provocerad över att vara provocerad! Och stressad att tillhöra en minoritet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar