Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet på utställningslokalen Vita havet på Konstfack som en provokation inom det populistiska begreppet strukturell rasism ... För övrigt finns det även ett Svarta havet på Konstfack, men det är uppenbarligen inget som är kränkande. Är inte namnet Brown Island en smula illa valt? Eller är det just användandet av ordet vit för att beskriva färgen på lokalen som är upprörande?
Folk i viss kontext har verkligen förmåga att hitta orsaker till att få känna sig förminskade och kränkta. Ärligt talat! Finns det verkligen inget viktigare att diskutera än färgnamn på utställningslokaler? Det är skrattretande samtidigt som skrattet fastnar halvvägs när insikten om hur låga trösklar det finns för att folk ska hitta saker att känna sig kränkta över. Hur kom det sig att president Obama inte kände sig kränkt att behöva bo i Vita huset? Är inte Strindbergs Röda rummet väldigt provocerande för borgerligheten? Så klart inte! Glömde visst bort att de som alltid är de mest kränkta tillhör den vänsterradikala falangen. Ja! Jag pekar medvetet ut den tokstolliga vänsterradikalismen som ligger bakom så otroligt mycket stolligheter och som på ett märkligt sätt lyckas få strålkastarljuset fokuserat på deras frågor. Jag ser i och för sig många av deras frågor som ickefrågor med min självklara evidensbaserade insikt av att de förstår inte bättre. Ity även jag har i min väna ungdom haft en period av idealism på vänsterkanten. Var gick det fel? Det är väldigt snabba åtgärder om stollarna på högerkanten höjer rösten och vädrar sin unkna syn av rasism och nationalsocialism, nationalromantik och liknande. Med all rätt vill jag tillägga så ingen tror att jag håller med dem! Men när vänsterstollarna skriker om sin variant av jämlikhet och broderskap ( det vill säga vi ska alla vara veganer med naiv syn på utveckling, miljökämpar utan ansvar för hur vi även ska klara av den utveckling som krävs för att vi ska överleva, genderneutrala) och allt annat märkligt som frodas i den världsfrånvända ideologin, då är det plötsligt konsensus som är målet. Helt i linje med mitt tidigare tjat om att media fortfarande (även om det har blivit bättre) är styrt av vänsterideologiska värderingar.
Jag skulle vilja påstå att galenskap är lika farligt oavsett vilken färg det finns på den politiska ytterfalangen! Precis som religiös fanatism är farlig oavsett vilken religion det handlar om.
Det är nästan så jag vill slå ett slag för det svenskt lagom beigea - en färg som rimligen inte kan väcka någon annan association än leda och likriktning. En enda lång gäspning...
Helt i linje med detta ser man ju också hur dystopiska romaner, filmer och serier florerar i nutidskulturen. Egentligen är jag inget fan av dystopier, men har fallit för en del hajpar och det obehagliga med dem är att de är skrämmande realistiska. Nattavaara: roman i katastrofernas tid av Thomas Engström och Sista migrationen av Charlotte McConaghy är två exempel på dystopier jag har läst under pandemin. Jag får nog säga att den förstnämnda är mest trovärdig: den handlar om ett Sverige som inte längre håller ihop efter en omfattande pandemi och med tanke på hur det ser ut, inte minst på sociala medier, så är känslan att detta är en skrämmande realistisk framtidsbild. Kan erkänna att jag kände en djup olust under läsningen... Den sista migrationen är alltför osannolik i händelseförloppet och känns mest som en äventyrsroman där huvudrollen har karaktär av att vara den sista kvarvarande entusiasten. Det råder ingen större tvekan hos mig att den kommer att bli filmatiserad. Och jag tror inte att jag kommer att se den! Dystopi är inte riktigt den tekopp jag väljer om jag har möjlighet att välja själv. Och det har jag ju dessbättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar