Kylan har tagit oss i besittning trots mina ihärdiga protester. Jag kan sträcka mig till att det är vackert med det där vita som ställer till ganska mycket elände när det kommer in över slätten i Skåne. Har man aldrig upplevt en hederlig skånsk horisontell snöstorm - ja, då skulle jag vilja drista mig till att säga att man har gått miste om något djupt existentiellt. Nu ligger snön där den ska och vi har haft en härligt bitande kall vinterdag med sol och blå himmel. Under min promenad efter dagens arbetsinsats kände man faktiskt att solen värmde på de partier där man lyckades hamna i lä för snålblåsten. Och vet ni vad?!? Jag såg ett stort sträck av gäss på väg åt rätt håll! Exakt det lilla uppmuntrande vårtecken jag behövde idag för att klara av den sibiriska kylan som utlovas de följande nätterna.
Just idag har jag varit farmor i elva månader! Galet så fort tiden har gått och hur mycket den lille krabaten har utvecklats. Tänk om man hade haft kvar hans upptäckariver och nyfikenhet på livet! Barnbarn är verkligen livets efterrätt och det genererar känslor man inte visste var möjliga. För länge sedan - ett annat liv, en annan arbetsplats och andra kolleger - var det en kvinna som sa sig vara så fruktansvärt arg på sin dotter för att de skulle ha ytterligare ett barn. Hon menade att det var övergrepp mot den femårige son de redan hade, som var van vid all uppmärksamhet och kärlek och i en alldeles för känslig ålder för att behöva dela. Dessutom tvekade hon om hennes egen kärlek skulle räcka till fler barnbarn (hon hade bara honom). Jag minns att jag tyckte det var konstigt resonerat då och nu, med eget barnbarn, kan jag definitivt inte förstå resonemanget. Jag känner mest: ge mig flera! Det finns utrymme för hur många barnbarn som helst hos denna farmor! Någonstans tror jag faktiskt att man blir en bättre människa ju fler man har i kring sig att älska (och förhoppningsvis älskas av). Jag är övertygad om att det, tillsammans med att ge av sin tid, är de viktigaste kriterierna för att må bra och känna att man har ett bra liv. Och faktiskt har det ju bevisats att det som de flesta ångrar vid sin dödsbädd är att de inte spenderade mer tid med människor som de älskade. Ändå är det andra saker vi fokusera på! Materiella ting och upplevelser, som skapar mervärde för stunden. Visst kan minnena vara härliga, men det är få saker som slår när barnbarnet sträcker sina armar mot en och vill bli upplyft och sedan lägger sitt huvud mot min axel och kramas. Den känslan slår alla reseminnen med och kontosaldon med hästlängder!
Igår kom jag på att jag har levt större delen av mitt liv som en slaskpåse. Du läste rätt: en slaskpåse! Sedan jag gick på mellanstadiet (på lågstadiet var jag en försynt tyst och blyg typ som inte gjorde mycket väsen av mig, men som magister Bäckström uttryckte det i fyran: "det har hon tagit igen rejält nu!") har jag alldeles för många gånger tagit andras strider. Jag har aldrig gillat orättvisor och är inte särskilt konflikträdd eller böjer mig för auktoritära individer. Bra egenskaper tycker jag själv, men de är ju inte problemfria. I kombination med att jag alltid har gillat att skriva och dessutom, vid ilska och annan affektion, inte varit rädd för att ta till orda har jag ofta fått/tagit rollen som den som sonderar problemet, agerar och tar till orda. Igår kom jag på att ofta är man en enad grupp fram tills den stund det är dags för räfst och rättarting. Jag börjar tala och sedan.. Sedan är det total tystnad. Folk skruvar olustigt på sig, tittar ner och försöker på alla möjliga sätt bli osynliga. Kämpaglöd och "enade vi stå, söndrade vi falla" är ett minne blott. När det är skarpt läge så blir det plötsligt alldeles för obehagligt och tankarna om vad andra ska tycka blir viktigare än att stå upp för sig själv. Jag har bestämt mig för att inte utsätta mig för detta mer. Vill någon strida mot sin chef eller något missförhållande så varsågod. Rör det inte mig så får ni klara er själva! Det är i alla fall min målsättning sedan vet man ju inte hur det ser ut i skarpt läge... Så ser ni mitt CV så vet ni vad jag menar när jag skrivit "f d slaskpåse". Fortsättningsvis får alla ta hand om sitt eget avfall - min påse är överfull!
Har även fått lite av en chock idag via Linkedin. Gratulationer på årsdagen har trillat in. Årsdagen tänkte jag. Vilken årsdag?!? Tydligen har jag haft samma arbetsgivare i - håll i er! - FEMTON (15!) år! Som tur är har det inte varit samma arbetsplats eller samma arbetsuppgifter under alla dessa år. Frågar mig återigen: vart tog alla mina drömmar vägen?!? Är loppet kört?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar