Någonstans i bakhuvudet hör jag en röst säga att man inte ska börja en text med "jag". Varför då, blir så klart direkt motfrågan som mitt undermedvetande levererar. En fråga som Överjaget - jag alltså - inte har något bra svar på. Min hjärna är full med sådant där konstigt vetande som jag inte har en aning om hur det har placerats där, varför det ligger kvar i vindlingen för meningslöst vetande (kan man rensa cacheminnet även där? I så fall hur?!) och var jag ska söka svaren på dessa livets outgrundliga frågor. Men nu har jag ju börjat skriva så då är det kanske inte allt för estetiskt iögonfallande att börja en mening med "jag". Friskt vågat! Vi strävar ju alla efter att leva on the wild side. I vår tid finns det inget annat alternativ... Vem vill visa upp ett tråkigt, vanligt Svenssonliv med dammråttor som valsar över golvet, fönster täckta av pollen och en välvanvårdad trädgård. Inga sprickor i fasaden! Saknar du perfekt liv, perfekt hem och perfekt kropp så bör du nog inte vistas i de sociala medierna överhuvudtaget. Där lever vi livet i ett rosa skimmer till gagn för avundsjukan i andras ögon och den enorma äkta glädjen att bekräftas med Gilla-knappen.
Jag (där satt det!) lever ett inperfekt liv i imperfekt. Smaka på den meningen. Ett djup och en finess som jag är ganska stolt över faktiskt. Ensamheten har tidigare varit något jag har hämtat kraft ur och kunnat vila i - ett närande tillstånd. Någonting har hänt de sista veckorna. Närandet har övergått i tärande och jag får kämpa som en galning för att orka göra något annat än grubbla över varför jag är så ensam. På så sätt är det ju positivt att jag har så stora sömnproblem för jag får ju en hel massa tid extra att fundera på när jag ändå ligger vaken så att säga. Ensam är ju ett relativt begrepp för jag har många nära och kära vänner och min kalender är ganska fullbokad fram till årets slut, men jag känner att något saknas i mitt liv. Naturligtvis är den efterhängsne Prins Charming, eller Mr C som vi kan kalla honom, mitt största problem. Jag kom hem från Stockholm med en ring på mitt vänstra ringfinger och det har skapat en del irritation i vårt paradisiska ställningskrig. Elakt och barnsligt från min sida (jag vet!), men det är märkligt att ständigt bli avvisad av någon som ändå anser sig ha rätt att vara svartsjuk. Det är nog inte jag som straffas hårdast, utan Mr C själv. Han är till och med för stolt för att fråga om ringen. Då hade jag ärligt svarat att det är en helt vanlig ring från Edbladh som jag köpte på en Outlet i Gamla stan för 25 riksdaler. Jag förstår mig faktiskt inte på män längre! Eller på mig själv... Hur svårt kan det vara att hitta en normal man?! Alla kan väl inte vara upptagna. Det är nästan så att jag börjar tvivla på mig själv och min attraktionskraft. Jag har ju trots allt läst Fexeus bok och tagit examen med högsta betyg i flirtandets konst. Tanken på att jag har för höga krav skaver pyttelite i lillhjärnan, men så tänker jag på Mr C och inser att så är inte fallet (även om han i mina ögon; tyvärr(!) är alldeles, alldeles underbar). Vi ska heller inte förringa i sammanhanget att jag har utrustats med en envishet på gränsen till idioti - i detta fallet har gränsen passerats med råge - och är, som min svärfar brukar uttrycka det; "van att få som jag vill". Det är väl bara att vänja sig vid detta nya fenomen av tärande ensamhet och sträva vidare i kampen om att få Mr C att släppa sin oresonliga rädsla för närhet och tvåsamhet.
Sammanfattningsvis är mitt liv alldeles...trist, dammigt och totalt oglamoröst. Enklast att fixa är faktiskt dammråttorna. Men jag måste först skaffa mig en nyare årsmodell av Bosse. Bosse Sr ska pensioneras och framleva sina sista dagar på återvinningscentralen. Snyft! Men plötsligt fick jag ju en mening med livet och något inspirerande att fundera över. Vilken färg ska Bosse Jr ha? Skönt att ha något riktigt relevant att fundera över när sömnlösheten slår till. Förstår inte att man kan vara så här utmattande trött och ändå inte kunna få en hel natts sömn. Vederkvickande sömn - nog är den kvickt över...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar