Plötsligt var man bara en kvar....

Fy sjutton vad jobbigt detta är då! Nyss, för fem och ett halvt år sedan, så var vi en familj på fyra och snart är jag ensam. Heter det enbo? Yngste sonen flyttar till Stockholm i morgon för att starta sina studier vid Polishögskolan. Känns väldigt vemodigt att se hans packning i ett hörn i vardagsrummet. Och det var länge sedan hans rum var så städat och undanplockat...
När jag kommer hem från jobbet i morgon eftermiddag så är han utflyttad 😳. Jag är så stolt över honom - att han lyckades med de svåra antagningsproven och höll ända in i "mål" och att han har modet att lämna hela sitt liv för att kasta sig rakt in i det okända. Det verkar som han ska bo hos ett trevligt par vars egna barn har flyttat ut. Så kan man också lösa det; låta någon annan ungdom flytta in och fylla tomrummet.
Det är ju så typiskt att sådana här, faktiskt, livsomvälvande händelser ska infalla när man själv är ur balans för en jäkla segdragen infektion (tandvärk menar jag ju förstås) och när hormonbalansen är i olag. Att vara förälder är fasen inte en enkel match! Oron för att något ska hända ens barn släpper visst aldrig och jag (som eventuellt kan lida av en viss släng av pyttelitet kontrollbehov) vill gärna ha möjlighet att med snabb uttryckning vara på plats om något inträffar. Förnuftsmässigt vet jag att det är en timme med flyg och fem timmar med tåg. Många föräldrar tvingas att skicka iväg sina barn till en oviss framtid för att de överhuvudtaget ska ha en möjlighet att överleva. Sådana perspektiv får mig att inse hur larvigt jag reagerar. Förnuftsmässigt alltså. Känslomässigt är det något helt annat. Ovillkorlig kärlek medför otvivelaktigt livslång oro. Det gäller att gilla läget! Och som den något mer sansade sonen så riktigt konstaterade: "Jag kommer hem igen! Redan i februari har jag tänkt hälsa på." Längtar redan! Samtidigt kändes det som en lättnad när han försiktigt meddelade att han nog hoppades att han inte skulle behöva flytta hem igen när han var klar med utbildningen. Visserligen är han färdig polis före han fyller 24 år, men att vara mambo är inte något att eftersträva. Varken för den ömma modern eller den äventyrslystne sonen. En viss dos självinsikt har jag. Som tur är!