En gång för länge, länge sedan hade jag en föreläsare som sade sig starta varje dag med att ställa sig framför den helkroppsspegel han hade på insidan av garderobsdörren. I klädd endast kalsonger stod han enligt egen utsago och spände sin allt annat än vältränade kropp och sa: "Totally perfect!" med ett brett gillande leende riktat mot sin spegelbild. Bakom honom, under täcket, låg hans fru och skrattade hysteriskt.
Tror det faktiskt är så. Män har lättare att acceptera sina kroppar och ser inte skavankerna på samma sätt som vi kvinnor gör. I sig borde detta vara positivt även för oss. Hur många har varit med om att en man har lämnat en naken kvinna även om hon inte är helt perfekt när klädseln väl har fallit? Vi ska vara glada att män har denna förmåga... Eller?! Efter drygt ett och ett halvt år på en arbetsplats där självkänsla och självförtroende sakta men säkert gröps ur så vet jag inte längre. Kan inte läsa av signaler och känner att jag har slutit mig inom mig själv för att inte bli utsatt för dessa ständiga påhopp gällande klädsel, utseende och uppförande. Senast fick jag höra att jag är "färglös". En i och för sig helt ny etikett på mig! Färglös är faktiskt inte något som jag varken känner mig eller någonsin tidigare har blivit anklagad för att vara. Men så har jag heller inte varit anställd på en kvinnodominerad arbetsplats förut. Så klart ska jag vara glad och tacksam för att jag har kolleger som verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska göra det bästa av mina förutsättningar! Stort tack till dessa modeorakel...
Just nu läser jag Lena Andersson Utan personligt ansvar och är så grymt irriterad på både Ester Nilsson och Olof Sten. Hur kan man förnedra sig så?! Hon i sin ensidiga, lätt tramsiga dyrkan och han i ett naivt utnyttjande och otroligt bekräftelsebehov - inte i en utan flera kvinnors kärlekskrankhet. Vad är det för fel på oss människor? Måste all vett och sans försvinna i samma ögonblick som förälskelsen slår till? Jag har drygt hundra sidor kvar och känner mig lite lurad. Antagligen för att jag hade hoppats på en ny Egenmäktigt förfarande. En roman som jag kunde identifiera mig i och där jag kunde känna sympati för Ester, även om hon i mitt tycke var för välvillig i sina tolkningar av kärleksyttringar och brist på dylika, precis som i den senaste.
Får väl ta min söndagsångest och boken i vacker hand och gå upp och lägga mig. Måndagen kommer som vanligt alldeles för snabbt och min enda tröst är att det blir en kort vecka. Halv dag i morgon och så ledigt på fredag. Sedan har man överlevt den mörka, gråa och träliga november. December är alltid enklare med alla julförberedelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar