När man skrapar på ytan...

Det var verkligen tur att jag utnyttjade den där plötsliga energidosen i helgen för nu har all luft gått ur mig. Förstår inte att man kan vara så här trött och ändå inte kunna sova! Känner ju alltför väl igen tecknen som visar vägen till den berömda väggen, men kämpar som en galning för att stå emot. Been there, done that så att säga. Något ska man väl ha lärt sig av tidigare erfarenheter.
Tredje veckan med två heltidstjänster vilandes på mina axlar (i och för sig hyfsat vältränade) börjar ta ut sin rätt. Det är ju inte bara att registrera blanketter. Alla samtal och mail som ska besvaras tar så oerhört mycket tid och energi i de fall där jag inte ens har bakomliggande fakta, utan måste rusa tre trappor, ner över gården, tre trappor upp och leta underlag och sedan tre trappor ner, över gården, tre trappor upp och ge återkoppling. Vältränade ben får jag i alla fall och det på betald arbetstid!
Mest trist med den här apatiska sinnesstämningen är att jag inte orkar vara social heller. Jag har ställt in flera träffar med människor jag tycker väldigt mycket om, men orkar helt enkelt inte att engagera mig. Dessvärre är jag alltför medveten om att jag lätt kan bli bekväm i isoleringen, vilket i sig kan leda till att jag drar mig undan totalt och det vill jag definitivt inte! Så kampen mot insomnia och social fobi pågår för fullt 😊. Med ett pågående tvåfrontskrig är det kanske inte så konstigt att energin tar slut...
I helgen fyller minstingen 21 år och som vanligt blir det svårt att få till firandet. Lördag blir ett delfirande med farmor och farfar, bror och flickvänner. Födelsedagen, som är på söndag, firar han med innebandymatch. I Klippan av alla gudsförgätna platser... Själv ska jag på Morrisseykonsert på lördagskvällen och sedan blir det väl in i dimman...
Fullständigt meningslöst inlägg. Nästan lika trist som att läsa telefonkatalogen om man nu lyckas hitta ett exemplar av denna klassiker. En sann nutida raritet!