När jag läste dagstidningen vid lördagens frukost (jo, jag är så omodern att jag faktiskt prenumererar på en RIKTIG tidning, en sådan som prasslar så härligt på frukostbordet och luktar färsk tryckpress om man har riktig tur) fastnade jag för en liten artikel om neurosedynskadade. I texten framgick att vi var årsbarn. Då mindes jag att mamma har berättat att en läkare hade skrivit ut neurosedyn till henne när hon var gravid med mig. Någonting fick hennes varningsklockor att ringa så hon hämtade aldrig ut det receptet. Så nära jag var ett, kanske, helt annat liv. Jag hade klasskamrater som var drabbade, men som barn/ungdom var det inte direkt att vi gick runt och tänkte på vilken tur vi, som inte drabbades, hade. I dag känner jag bara en otrolig tacksamhet att mamma vågade trotsa läkaren, vilket säkert inte var ett enkelt beslut i början av 60-talet då en man (sannolikheten att det var en man är nog stor) i vit rock var auktoriteten personifierad.
Det finns så mycket i livet att vara tacksam för! Något jag behöver påminna mig om ganska ofta. Idag har min man varit död i 3,5 år. En evighet samtidigt som det känns som alldeles nyss. Det är väl så det ska vara. Livet. Även om man tycker att man arbetar i ständig uppförsbacke så kommer det ett nedförslut förr eller senare. Det är sällan man behöver kasta sig utför stupet, men det är också det som är så svårt. Att märka de sublima skiftningarna i backarna. Det krävs nog att psyket är i balans och att man åtminstone lyckats se en liten ljuslåga i tunneln. Jag känner att jag är på väg mot vägs ände. Snart är det dags att göra ett nytt val i livet. Man kan välja fel, men att inte välja alls är värre. För hur ska man då veta hur det kunde varit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar