Allmänt villebråd?

Personliga påhopp och märkliga situationer är något som tycks tillhöra vardagen när man blivit "änka". Ja, jag sätter ordet medvetet inom situationstecken för jag kan inte förlika mig med det. Och tror aldrig att jag kommer att kunna göra det heller. Tyvärr kanske, för man blir kanske mer respektfullt behandlad om man går helt upp i sitt nya, påtvingade civilstånd? Om man, varje gång man får frågan "hur går det?", lägger huvudet på sned och med tårar i ögonen och darrande röst svarar "jo, då...det får ju gå...". I stället för att, som jag, hårdnackat och envist vägrar låta någon tycka synd om och ömka.
Jag vet att jag i ett tidigare inlägg har berättat att jag blivit utskälld av folk för att jag är oförskämd nog att berätta att min man är död. Det sker fortfarande, tre och ett halvt år senare, och jag vet inte hur jag ska kunna förmedla detta budskap utan att mottagaren blir illa berörd. Men, ursäkta mig om jag har missförstått något, men det är väl ändå jag som är den som har blivit "berövad" min man? Eller är jag helt fel ute?
Flera gånger har jag fått kommentarer som bottnar i att jag, som "änka", skulle vada runt i pengar och vara ekonomiskt oberoende. I wish! Jo, jag har faktiskt änkepension eftersom vi gifte oss 1983  och rätten till änkepension avskaffades 1989. I mitt fall talar vi om den svindlande summan av 157 kr/månad - FÖRE skatt. Med tanke på det höga beloppet betalas den ut en gång per kvartal och då, DÅ jäklars (!) är det fest! Säkert finns någon som har "vunnit" ekonomiskt på att bli efterlevande, men jag tillhör inte den skaran! Hela villalånet är numera mitt alldeles egna och eftersom min man hade ett medfött hjärtfel fick han inte teckna några livförsäkringar. Så, kan vi en gång för alla slå fast att jag faktiskt måste arbeta ihop till mitt uppehälle och, likt många andra, anser att banken är "a girls best friend"? Är så grymt trött på att höra "men pengar är ju inget problem för dig, du har ju änkepension"...
En annan kommentar som jag retar mig på är när människor, som är väl medvetna om att jag har varit på fler begravningar i mitt liv än vad många andra hinner med under en livstid, envisas med att säga att jag inte kan förstå hur det känns om någon skulle dö. JO, DET VET JAG!! Tyvärr allt för väl...
Egentligen skulle jag be alla som kommer med dessa idiotiska kommentarer, att dra till varmare trakter och säga upp bekantskapen med dem. Men de är inte värda varken min energi eller mitt engagemang. Det är i grunden synd om dem. Deras självupptagenhet och begränsade kunskaper om  livet talar för sig själv. Jag trycker som vanligt ner ilskan och lägger locket på. Undrar dock hur länge det ska dröja innan tryckkokaren exploderar? Snart är mitt tålamod slut och då slår jag tillbaka - hårt och skoningslöst!