Övernaturligheter (?) i Rhenlandet

I slutet av åttiotalet var vi på bilsemester i Tyskland. Min man och jag åkte i en bil och min mamma, hennes dåvarande sambo och min yngsta syster i en annan. Det var en budgetsemester dvs camping och middag på grillen eller på stormköket. En sådan semester som känns helt okej i en viss ålder, vilket väl borde renderat mamma och hennes sambo en stor eloge som stod ut med detta enkla liv i nästan två veckor.

En dag hade vi kört runt bland bergen kring Rhen och det började gå mot kväll. Vi brukade försöka komma till en lämplig campingplats vid 16- tiden. Strax framför oss fick vi syn på en campingskylt som visade att man skulle ta av mot vänster, vilket vi alltså gjorde. Vi hade varit helt ensamma på vägen under åtminstone 45 minuter -ingen mötande och inga bilar bakom. Märkligt i ett så tätbefolkat land som Tyskland! Nåväl, vi svängde ner mot campingplatsen och efter en stund möttes vi av ett vägkrucifix och hamnade abrupt framför en stängd grind. Jag sa direkt till min man att jag inte ville stanna, för obehaget kröp i mig. Det var en bedövande stillhet, som endast stördes av en ickesynlig hund som stod och skällde så det skallade i dalen. I en sandlåda på andra sidan grinden satt en ensam flicka i fyraårsåldern. Smutsig och med otvättat tovigt hår satt hon  och lyfte  monotont en spade med sand och la sanden i en hink. Under hela tiden stirrade hon på oss med de mest märkliga, elaka ögon jag någonsin har sett. Mitt hjärta skenade av ren skräck!
I alla fall beslöt min man och mammas sambo; en stor, trygg man som definitivt inte tillhör det lättskrämda släktet, att se sig om. De öppnade den gnisslande grinden och gick sakta framåt längs en smal väg där det stod husvagnar på varje sida. Det var varmt ute, så de flesta husvagnar stod med öppna dörrar och man såg gardiner och draperier som sakta rörde sig i den stilla brisen. Utanför förtälten stod bord och stolar, en del dukade andra inte. Mamma, min syster och jag var rörande överens om att vi borde försvinna därifrån så snabbt som möjligt. Sova där var aldrig aktuellt för vår del!
Efter vad som kändes som en evighet kom männen tillbaka. Redan på långt håll kunde man se att de var skärrade. De kastade sig in på respektive förarplats och med en rivstart åkte vi därifrån. Hela campingplatsen var övergiven bortsett från det obehagliga barnet i sandlådan...Det hade sett ut som om campinggästerna bokstavligt talat gått upp i rök. Bilar stod kvar, halvt urdruckna kaffekoppar på borden, halvätna måltider på tallrikar...men inget mänskligt liv, ingen förklaring till varifrån barnet kom och detta enerverande skällande från en osynlig, av skallet att döma, stor hund. Efter några kilometers körning, fortfarande ensamma på vägen, nådde vi fram till en Nato- förläggning och efter ytterligare några minuter hamnade vi i bebyggelse och såg andra bilar och människor.

Än i dag har jag ingen förklaring till vad det var vi var med om, men jag har inga svårigheter att återskapa den panikartade skräcken som fått håret att resa sig i nacken och kallsvetten bryta ut!

Ett märkligt sammanträffande som hör ihop med detta var att min man ca 15 år senare kommer hem med en utskrift från internet som skrivits av amerikaner på semester i Tyskland och som sökte campingplats vid Rhen - en skällande hund, ett skrämmande barn i en sandlåda... Det var exakt samma upplevelse vi hade haft, återgiven av för oss totala främlingar.