Jag är så innerligt trött på alla bantningshysteriska människor! Rubriker som slår emot en från löpsedlar och tidskrifter: "Gå ner i vikt och finn lyckan!". Hur många människor kan säga att de blivit lyckligare i takt med att kilon försvunnit?
Nästan varje dag rapporteras om hur gastric bypass operationsköerna växer, det måste anställas fler kirurger så att man kan möta efterfrågan. Den enskildes ansvar verkar ha försvunnit. Jag känner personer som opererades när metoden var ny och revolutionerande. De var tvungna att bevisa, både inför sig själv och sjukvården, att de hade förmågan att på egen hand starta viktnedgångsprocessen och visa att de förstod att det låg hårt arbete och en tankeväxling för att klara av det. En av de jag känner som var med från början ångrar sig djupt i dag - hon är normalviktig, men psykiskt mår hon jättedåligt. Själv säger hon att hon har fått hjälp i form av samtal och psykiskt stöd, men att hon har tappat bort sig själv: sin identitet och självkänsla. Visst har hennes värden blivit bättre ur hälsosynpunkt, men hon säger själv att om hon vetat vad operationen skulle göra med hennes psykiska hälsa och personlighet hade hon aldrig genomgått den. Hon har aldrig behövt åka in för att "dumpas" utan har skött allting efter läkarnas ordinationer. Ändå mår hon så dåligt att hon under långa perioder är sjukskriven.
Andra jag känner och känner till har också ändrat sin personlighet i takt med kilona att rasat - från att ha varit normala och trevliga tjejer har de utvecklats till "skinny bitches" med en mycket obehaglig attityd mot andra överviktiga. En attityd som man även ofta märker hos före detta rökare... En av dem fick förutom gastric bypass och borttagande av överflödigt skinn en bröstoperation av helt kosmetiska skäl! Är det verkligen detta våra skattepengar ska användas till??? Genuint lycklig och glad åt sitt smalare jag tycks ingen av dem vara i alla fall. Glädje i form av skadeglädje och nedlåtande attityd mot sina före detta medsystrar och medbröder (?) är inte ett tecken på lycka!
Om lyckan fanns i en smal kropp skulle alla anorektiker vara superlyckliga, men tro mig! - det är de inte! Det gör så ont att se småkillar coh småtjejer kommentera sina egna och varandras kroppar efter detta sjuka ideal som översköljer oss.
Kanske denna insikt kommer med åldern? Någon nytta ska det väl vara med att bli äldre! Jag är i alla fall väldigt tacksam att jag är omgiven av vackra, mulliga och mindre mulliga, kvinnor som vågar att älska sina kroppar med alla skavanker och kärlekshandtag.
Lyckan är allt det som finns runt om oss, som vi missar när vi räknar kalorier och strävar efter ett ouppnåeligt ideal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar