Ensam är stark?

Ensamhet är för många ett väldigt laddat och skrämmande ord. Redan som liten värdesatte jag ensamheten; kanske för att den var så sällsynt och svåråtkomlig i en familj med sex personer, våra kompisar och mammas dagbarn. Vi delade rum under en ganska lång period och jag fick mitt första egna rum när jag var runt 10 år. Vilken lycka!
Men det var inte enbart av ondo att dela rum med småsystrarna; bland annat har det lärt mig att sova i praktiskt taget alla sorters miljöer - ljud stör mig sällan när jag ska sova och väcker mig heller inte (om det inte är ljud som jag inte kan identifiera för då vaknar jag direkt) och jag har en fantastisk förmåga att koncentrera mig även i bullriga och stökiga miljöer. Många timmar på fotbollscuper har t ex förflutit med kurslitteratur och romaner.

Jag värdesätter fortfarande ensamhet - att själv få styra min tid och vad jag ska göra med den - men har insett att det finns situationer där jag inte kan hantera min faktiska ensamhet i betydelsen "singel"; situationer där panikångesten lurar och där jag måste mobilisera otroligt mycket kraft för att överhuvudtaget klara av att genomföra uppgiften. Så här års är det till exempel att uppvakta studenter - det är väldigt kämpigt och utlämnande att komma ensam på studentfester och större födelsedagsfester. Alternativet är att låta bli att gå på sådana här tillställningar, men det går ju inte att totalt isolera sig heller. Frågan är om detta någonsin kommer att kännas okej? Jag har inga problem med att vara ensam så länge jag får vara i en miljö jag själv väljer; har inga behov av att ha helger och kvällar intecknade av oro för att bli impopulär, utan trivs riktigt bra i mitt eget sällskap. Många tycker säkert detta är märkligt; helst de som känner mig och vet hur social och sällskapssjuk jag kan vara i perioder...