Jag har panisk rädsla för trånga utrymmen! Något jag tror hänger ihop med ett barndomsminne. Mina första år bodde jag i en gudsförgäten håla - Svalöv... Alla som inte känner till detta ställe är förlåtna! Inget ursprung man direkt skryter om ;)! Vi bodde i ett flerfamiljshus; tror nästan det var det enda flerfamiljshuset i Svalöv på den tiden - resten var "egna hem" och bondgårdar. Jag minns att det fanns en Konsumbutik, ett litet torg, en lekplats med i mitt minne en HÖG rutschkana eller "kasebana" som man säger på skånska, läkarmottagning i en doktorsvilla,säkert apotek och en sparbank. Ja, ni hör! Knappast en metropol och bara detta kan ju skapa en klaustrofobisk känsla hos den starkaste...
Händelsen som jag förknippar med min första erfarenhet av klaustrofobi måste ha inträffat när jag var sisådär 3,5 år. Jag hade en killkompis som jag lekte mycket med; med tanke på hans företagsamhet var han nog något äldre än jag var. I källaren till det hus där jag bodde bedrevs någon form av lekskola. För oss som inte tillhörde denna priviligierade skara var lekskolan fantastiskt spännande! Och de barn som fick gå där var så klart grymt avundsvärda. Inte för att jag hade vågat bli lämnad med främmande tanter på ett sådant ställe... En dag när vi var ute och lekte på lekplatsen (ja, på den tiden kunde barn vara ensamma utomhus med tillsyn från köksfönstret ;)) såg vi att källardörren in till lekskolan stod öppen! Nyfikenheten som vi hyste för den underbara värld som säkert skulle uppenbara sig för oss när vi fick en chans att på egen hand undersöka detta paradis, gjorde naturligtvis att vi med bultande hjärta och klapprande tänder (typ) smög oss ner för källartrappan. Vi kände oss som upptäcksresande! Columbus och grabbarna kunde slänga sig i väggen! Helt ensamma med en massa leksaker och stort utrymme att leka på - livet lekte! Tills vi skulle ta oss därifrån...Dörren hade stängts och ingen av oss orkade öppna den tunga källardörren på egen hand. Tala om panik! Vi vrålade och skrek, bultade på dörren, slet och drog, men den rörde sig inte ur fläcken. Plötsligt, efter en hel evighet (!) öppnades dörren och våra mammor stod utanför. Vilken lycka! Jag har ingen uppfattning om hur länge vi var instängda, men det var säkert inte många minuter, men det har satt djupa spår i mig!
Förutom klaustrofobi fullständigt avskyr jag höjder; att gå uppför en stege är väl hyfsat okej, men att gå ner är av någon anledning fruktansvärt. Jag klarar inte av att stå nära ett stup, men har inga problem att flyga. Jag skulle aldrig våga åka luftballong och för att hoppa fallskärm ska den jag kopplas ihop med första hoppet vara någon alldeles outstanding, ;).
Eiffeltornet är ju den ultimata utmaingen för en sådan som jag!
Man tvingas in i en supergammal hiss som redan innan den fyllts med turister är fruktansvärt trång. Till detta läggs en nära-döden-upplevelse när denna hiss från anno dazumal knirrande och stånkande långsamt börjar arbeta sig uppåt; meter för meter i sakta, ljudligt mak. Titta ner är inget alternativ och tittar man rakt fram börjar tankarna på hur lång livslängd bultar och skruvar, egentligen har i korrelation till hur mycket de utsatts för under åren. Hur ofta gör Kone hissar översyn? Att blunda och strunta i att tänka överhuvudtaget är inget alternativ om man är kontrollfreak. Och detta har jag kallsvettigt, med panik-, och dödsångesten bultande i hela kroppen, utsatt mig för mer än en gång!
Varför?? Bra fråga, men antagligen för att någonstans långt inne,i den förlängda hjärnbalken bakom rädslan, där förnuftet råder, vet jag att när jag väl kommit upp och får se utsikten över Paris - en av världens vackraste städer! - så är hissfärden upp värd varenda svettdroppe och hysteriska pulsslag. Varje gång jag har klivit ur hissen har jag tänkt "ALDRIG mer!", men nästa gång Eiffeltornet står till buds är jag så snabbt som möjligt i kön till hissen upp.
Det blir inte lättare, tro för all del inte det, men jag vet att jag kommer att ångra ihjäl mig varje gång jag skulle säga nej till att se Paris från ovan. Den fantastiska utsikten över denna underbara stad är värd varje uns av fobi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar