Vilken lördag! Vårkänslorna stod som spön i backen i morse när solen hade gått upp. Morse och morse förresten...solen är en lika god sjusovare som undertecknad. I vilket fall så startade dagen i solsken, blå himmel, vindstilla och fågelkvitter. En riktig vitamininjektion. En massiv energibomb. Så upp kavlades ärmarna och operation putsa bort årets första stormefterbörd från fönsterrutorna tog vid. Om något är riktigt negativt med att arbeta hemifrån är det just att ha smutsiga fönster. Inte så att kontoret har välputsade fönsterrutor (våning fem och sex och icke öppningsbara - det säger sig själv!), men det blir ett stort irritationsmoment och svårt att bortse från när man ser hur illa det är vid minsta solstråle. Betydligt ljusare nu och med en bukett tulpaner i köket och en i vardagsrummet så är vårens första känsla på plats. Jag skulle ju ha stannat vid detta och känt mig nöjd, men nej. Ut i uterummet och fixade med växterna där, lite röjande i en risig rabatt och hopsamlande av höstens sista löv som hade förirrat sig in i min car port. Och nu, när jag äntligen har kommit in, fryser jag in i märgen. Än är det långt till våren med andra ord. Det är väl just detta som är tjusningen med våra årstider: längtan och hopp; bakslag och förtvivlan.
Funderar på det här med ålder, vilket säkert är kopplat till att jag för första gången i mitt liv börjar känna av åldersångest. Jag blir så förvånad när jag ser hur gamla mina gamla klasskompisar är - vart har alla dessa år försvunnit? Vad har jag gjort? Vad har jag lämnat för avtryck?! Meningslöst bladder i en blogg och dagliga inlägg på fejjan. Inte konstigt att samtalet från Svenska Akademien aldrig kommer. Man är med andra ord en besvikelse i sitt eget liv. Jag blev så berörd av den statusuppdatering på sociala medier som Björn Natthiko Lindeblad lämnade efter sig när han hade valt att avsluta sitt liv med en "smoothie" omgiven av sina närmaste. En sådan klok och insiktsfull man. Vi var/är i samma ålder och jag känner mig så långt ifrån hans klokskap. Jag har svårt att relatera till att världen en dag ska vara utan mig. Hur ska det gå?! Men kanske är det så att om man drabbas av en obotlig sjukdom så får man också en annan infallsvinkel på den oundvikliga döden. Den vi alla för eller senare ställs in för.
Jag har inte någon som helst ambition att dö på länge än - om jag får bestämma - men jag önskar att jag kunde finna ro att ägna mig åt något kreativt. Att hålla liv i en blogg helt utan tema och sällan få respons på det man skriver eller för den delen veta om någon läser det, är inte en kreativ process i mitt tycke. Jag älskar till exempel Lars Lerins fantastiska akvareller och fascineras av hur han lyckas fånga ljus och känslor i tavlorna. Träning ger färdighet. Öva, öva och öva igen. Mitt problem är inte att jag inte känner till hantverket, vare sig det handlar om att skriva eller måla. Mitt problem handlar om dåligt självförtroende och att jag är så säker på att misslyckas så jag väljer att inte ens försöka. Det är en djupt gående känsla som är svår att förklara och jag vet inte var det kommer i från. Förnuftsmässigt vet jag att jag med största sannolikhet inte kommer att ha någon vernissage eller få Nobelpriset i litteratur, så egentligen borde jag bara kunna sätta mig ner och måla. Eller påbörja något av alla de bokprojekt som ständigt far runt i min hjärna. Det är som att jag stressas av att lägga tid på något "meningslöst". Vi är så matade av nyttoaspekter så att jag tror att vi glömmer bort att ha roligt och att göra något bara för vårt eget välbefinnande. Nej, jag menar inte det uttjatade egentid eller kvalitetstid med mig själv. Jag menar välbefinnande för hjärnan. Att i stället för att ständigt matas med stimuli tror jag att det är nyttigt att låta hjärnan skapa något i synergi med handen. Det är svårt att koppla från hjärnan, men den behöver så klart både ständiga utmaningar och vila för att vi ska må bra. Jag har fokuserat så mycket på den fysiska delen av livet. Ni vet det där med "hälsa" i betydelsen träning och dieter för att man ska bli snygg och sexig. Men hälsa är ju så mycket mer komplext. Inte minst att hålla hjärnan pigg och alert. Det ska jag försöka fokusera på det här jobbiga året med åldersnoja. Slösa bort min tid på att måla och skriva. Våga förverkliga min dröm. Välja att lägga mer av min tid på kreativa processer. Livet är för kort för att fokusera på det yttre - för att leva fullt ut krävs att man vågar använda sig av sitt inre. Kanske jag ska sätta av tid i min kalender för att skapa utrymme i tid? Det kan aldrig vara fel att prioritera tid för sitt inre välbefinnande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar