Jag tänker att försaka Marcel Proust madeleinekaka!

Det var ju en märklig, kanske rent av märkvärdig titel, hon har valt den här gången kanske du tänker. Du kanske varken känner till Marcel Proust eller hans koppling till madeleinekakor? Av förklarliga skäl blir det ju då ännu mer förunderligt. Marcel Proust levde i slutet av 1800-talet och dog någonstans runt 1920. Hans mest kända verk är på Spaning efter den tid som flytt. Sju delar och typ tresusen sidor, som handlar om den franska societetens liv under slutet av 1800-talet fram till mitten av 1920-talet. När jag var ung och entusiastisk och gärna såg mig som en kommande författare, sittandes i en vindsvåning i Montmartre tänkandes höga intellektuella tankar med ett djup värdigt en ung lovande stjärna så upprättade jag en läslista. Naturligtvis var det ingen vanlig kiosklitteratur, utan det skulle vara av kultureliten framhävda författare. Målet var också att läsa på originalspråk. I de fall jag hade någorlunda kunskaper att klara av det. Blecktrumman på tyska är en prestation att genomlida! Jag gjorde det, men hade även en svensk översättning vid min sida när sammanhanget blev för svårtolkat. Många av de "stora" författarnas verk  som fanns på min ungdomliga läslista har jag läst, men Marcel Proust... Där tog det liksom stopp. Mina kunskaper i franska sträcker sig inte så långt att jag kan läsa någon längre text, så jag angrep detta verk på svenska. Om och om igen... Inte alla sju romanerna! Åh nej. Jag tror att jag har lyckats ta mig ungefär sextio sidor in i den första delen, Swanns värld, säkert tjugo gånger. Det går inte! Och jag avskyr verkligen att inte läsa ut en bok, älskar tjocka böcker och har sällan svårt att hitta något av intresse. Det är så klart ett stort personligt misslyckande, men jag har kommit på att det gör inget. Jag behöver inte alltid leva upp till mina egna, ibland uppenbarligen fullständigt bisarra, krav. Att genomlida tretusen sidor, madeleinekakor doppade i mandelblomste (?) ackompanjerat av djupt filosofiskt och psykoanalyserande navelskåderi i en text stundom helt utan skiljetecken där en mening kan sträcka sig över flera sidor... Nej tack! Jag behöver inte den typen av tristess i mitt liv. När jag dessutom läste att alltihop tydligen är en dröm så blev jag ännu mer övertygad om att jag har gjort rätt att skippa min läslista. Herregud, jag har ju knappt kommit över när Bobby Ewing återuppstod i Dallas!

När vi ändå talar om misslyckande gällande romanläsning, ni vet de där måsteböckerna för att kunna hänga med i den litterära debatten och om man skulle hamna i samtalsämnesnöd i något socialt sammanhang. Typ Elena Ferrante och hennes Min fantastiska väninna... Jag erkänner: jag har inte lyckats ta mig förbi första kapitlet - så urbota tråkig. Men...nu har jag hittat serien på HBO Max och säger bara: WOW! Vilken fantastisk berättelse och vilken underbar skildring av vänskap genom livet. Det där kan man ju känna igen sig i själv. De riktiga vännerna som finns där när det verkligen gäller. De som inte behöver trugas, hotas eller köpas för att finnas. Jag är helt tagen av den i alla fall. Normalt hade jag nog tänkt att jag skulle ge böckerna en chans till, men så tänker jag: Varför? Jag gav Marcel Proust och hans madeleinekakor väldigt många timmar av mitt liv och det gjorde mig inte lyckligare. Det enda det medförde var stress och en känsla av otillräcklighet och dumhet.

Det är något konstigt med att bli äldre. På många plan känner jag ett mycket större självförtroende och tillförsikt, men på andra områden blir man som barn på nytt. Anders Bagge formulerade det så bra när han gick direkt till final som vinnare av delfinalen i lördags - "Jag har inget självförtroende". Det var så oerhört gripande att se honom gråta efter vinsten och trots att han var den som fick högst poäng tvivlade han på sig själv (och tänkte säkert att det blivit fel i rösträkningen eller att de som röstat var tondöva..) och vågade erkänna att han saknar självförtroende. Vilket mod att ställa sig på scenen! 

Jag saknar också självförtroende när det gäller t ex mitt skrivande. Vad är det för mening med att skriva lite blogginlägg? Är det någon som läser? Når jag fram med min text? Vad vill jag? Kanske det hade varit bra om Marcel också hade tänkt så? Om han hade kortat ner de där tretusen sidorna, minskat på antal madeleinekakor och ökat antal skiljetecken...då hade jag kanske läst den. Redan då - dväljandes i min ungdoms självförtroende...