Det var en gång... Den klassiska starten för sagor när jag var liten, men den inledningen känns omodern. Ibland kommer det bara ett extremt behov för mig: jag måste skriva. Det behöver inte vara något speciellt, varken intellektuellt eller spirituellt, men det kliar liksom i fingrarna och hjärnan försöker febrilt styra in mig till ett vitt ark. Oftast, i ärlighetens namn, handlar det i dessa dagar om händelser som irriterar mig. De senaste åren har verkligen lockat fram den stora massan av begåvningsreserven.
Föreställ er ett par, en kvinna och en man. Människor som tror att de kan smälta in, men en katt bland hermeliner är alltid en katt. Ponera att dessa båda beställer en kryssning till Karibien,vilket de naturligtvis har all rätt att göra så länge de betalar för sig. Självklart är det hett efterlängtat att få äntra det ståtliga kryssningsfartyget och leva en vecka i "lyx, lyx, lyx"(för att travestera Christina Schollin). Tänk er också att det har förekommit många artiklar om vilka superspridarevent dessa gigantiska flytande partybåtar är. Om detta har vi läst i artiklar i den så kallade kvällspressen, men även i de mer etablerade medierna. Braskande rubriker om hur flera hundra passagerare och personal blivit satta i karantän i sina hytter och hur fartygen inte får komma in i hamnarna på grund av smittorisken. Dessa artiklar delas i sociala medier av den exalterade kvinnan och när hennes följare ifrågasätter deras planerade resa får de till svar att de åker om ingen säger till dem att stanna hemma. Avresedagen kommer och de åker iväg. Bilder på sociala medier visar hur munskydd åker av och på och däremellan hänger nere på hakan. Ständigt flöde av alkohol gör ju inte att omdömet blir förstärkt direkt. Efter en vecka i "yx, lyx, lyx" med spontandans på soldäck, ständigt intag av drinkar och munskydd av och på, men mest på hakan (man vill ju inte förstöra solbrännan!) så görs slutligen ett pcr-test inför lämnandet av fartyget. Och tänka sig! Det är positivt för båda! Vilken skräll...
Nu börjar det riktigt intressanta: skuldbeläggningen av alla andra. Någon Annan ska lösa deras problem och tydligen finns Någon Annan inte heller i USA. Ingen har satt oss i karantän - nähä, men det borde ni kanske förstå själva efter snart två år med pandemin - utan det fick vi göra på egen hand. Kan meddela att karantän inte är en natt på hotell och att sedan sätta sig i en taxi och åka flera mil för att sätta sig på en bar. Indignerad över att flygbolaget inte ringer och undrar varför de inte har checkat in, tycker det är för jäkligt att SOS inte rycker ut med ett privatjet och tar hem dem - listan bara fortsätter med hur många anklagelser som helst gentemot andra. Egenansvar? VA?! Vad är det? Ursäkta, men jag blir så provocerad av detta nonchalanta beteende! Om jag reser i väg under en pandemi, med vetskap om att kryssningsfartyg är flytande superspridare har jag ett väldigt stort egenansvar både före, under och efter resan. Det är ingen som kan hävda "det hade jag ingen aning om" efter snart två år i pandemin. Är det typiskt svenskt att alltid förlita sig på att man ska få hjälp att ta sig hem oavsett hur idiotiskt man beter sig? Mitt svar på den frågan är självklart inte! Hur dum är man om man tror att man kan försäkra sig mot att bli smittad av covid? Måtte de inte få en krona! En kalkylerad risk med riktigt dåliga odds ska inte premieras!
Tyvärr är inte detta en saga (och jag hoppas innerligen att det inte blir ett lyckligt slut) utan en sann berättelse direkt från verkligheten. En anekdot som man hade kunnat enbart skratta åt, men för egen del blir jag bara förbannad. Stanna hemma eller förstå ditt eget ansvar och ta konsekvenserna utifrån ditt handlande. Offerkofta och Dumstrut är ingen klädsam kombination - inte ens för white trash...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar