"I Love You, BUT I Love Me More"

 Idag bestämde jag mig för att det var dags att ta den berömda tjuren vid hornen. En jobbig natt med alldeles för mycket hjärnaktivitet och funderingar renderade sömn vid halvfyra tiden. Att vara vaken till dess är i högsta grad okej om man är på fest (oj vad man får leta långt ner i minnena för att hitta senaste gången man var på en dylik), men att vara i en situation där du eftersträvar sömnen, d v s ligger nerbäddad i din säng, då är det inte okej. Rusande hjärta, hög puls och kallsvettningar är inte trevliga sängkamrater! Jag försökte skriva ner det som rusade fram i hjärnvindlingarna för att hitta ett sätt att hantera dessa problem i vargtimmen. Fungerade inte... Jag försökte läsa för att bryta hysterin och få hjärnan att fokusera på något annat. Fungerade inte heller... Till slut somnade jag av ren utmattning och vaknade vid niosnåret. Jäkla sjusovare! Om man normalt är uppe vid sjutiden när man är ledig är det väldigt stressande att vakna flera timmar senare - just sayin'. Före lunch var jag så klart ändå klar med alla måsten och satte mig med en kopp kaffe och en fastlagsbulle för att begrunda eftermiddagens eventuella aktiviteter. På något sätt kändes alternativet att slappa i soffan tämligen trist. Det är ju det jag har ägnat flera dagar av min julledighet åt - en bok om dagen, en film om dagen (har sett om alla Harry Potter- filmer och tycker de fortfarande är sevärda) och ett par serier. Så det där med inaktivitet och att ha tråkigt har liksom fått måttet rågat. Nej, här krävdes aktion och kroppslig uttröttning! Så jag bestämde mig för att ta mig till gymmet för första gången detta året. Fyra personer var där när jag kom och när jag gick var de två, så det kändes väldigt covidsäkert. Som vanligt - pinsamt att erkänna, men jag är en vanemänniska på gymmet - så startade jag med att sitta och ro. Har väldigt svårt med uppvärmning där man inte kommer någonstans och det är därför jag sällan kör konditionsträning inomhus. När jag sitter där i min osynliga kanot och pressar rekord hör jag plötsligt en duns bakom mig och ser i ögonvrån hur en äldre (antagligen yngre än jag; jag saknar ålderssjälvinsikt) man åka av löpbandet. Naturligtvis avbröt jag och frågade hur det gick för jag tränar på ett gym där man inte bara är intresserad av sin egen spegelbild, utan faktiskt pratar med de andra som tränar, delar med sig av träningstips och bryr sig om i fall någon åker av ett löpband. Han skadade sig inte, men glasögonen gick sönder i den vådliga vurpan. För mig, som hyser en enorm aversion mot löpband av exakt denna orsak, så blev min inställning till löpband bekräftad: livsfarliga! När jag kom hem kände jag mig inte riktigt nöjd eller, om ni vill tillräckligt uttröttad, så jag joggade fyra kilometer för att rensa hjärnan och förhoppningsvis få en natt med god och vederkvickande sömn. 

Det är märkligt hur hjärnan skapar signaler för att få hela kroppen att gå i panik och försvarsställning.  Jag fick Anders Hansens "Depphjärnan - varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" i julklapp. Jag har läst hans andra böcker med stor behållning och denna verkar heller inte göra mig besviken. Det hjälper inte mig med klämkäcka tillrop om "att jag ska skärpa mig", "tänka på något annat" eller liknande glada förslag som ges i antagligen all välmening. Naturvetaren i mig kräver att förstå, att söka kunskap om vad som händer i min hjärna när paniken slår till. Varför är nyckelordet. I natt handlade det om surhögar jag har skjutit upp och det tog mig cirka fem minuter att kontrollera uppgifter, åtgärda och fatta beslut om hur jag ska gå vidare. FEM MINUTER ger alltså mig panik en hel natt. Knäpp eller knäpp? - det är uppenbarligen frågan. Svaret är antagligen ja på båda alternativen. Allvarligt talat är det väl just den här olustiga egenskapen att skjuta upp jobbiga saker som ställer till det för mig. Och att försöka förstå någon annans jobbiga saker är omöjligt! För vi är individer med olika tyngder och innehåll i våra ryggsäckar och det är bara vi själva som kan bestämma över innehållet och hur vi ska hantera det. Visst kan det hjälpa att prata med någon om problemen, men i slutändan är det upp till oss själva att ta besluten hur vi vill leva våra liv. Vad är värt att släpa vidare på och vad måste vi göra oss av med för att orka bära alla måsten? För måsten finns i alla våras liv. Tro inte på dem som påstår att de lever i total harmoni. Även de människorna har sina mörka tankar och tunga bördor. Det är inte hälsosamt att blunda för det. Inte för någon! För egen del hoppas jag att jag kan få lättnad med bördorna genom att ta tag i min träning, som tidigare har varit min psykiska kompass. De senaste åren har jag prioriterat bort denna tid, men min förhoppning (jag ger ju inga löften...) är att jag ska sätta mig själv i första rummet under 2022. Jag är faktiskt den viktigaste personen i mitt liv och om jag inte mår bra kan jag heller inte få andra att må bra. Egentligen en ganska enkel ekvation. Tyvärr är det ju nästan en hädelse att säga att man älskar sig själv mer än någon annan. Samantha i Sex and the City uttryckte detta perfekt: "I Love yYou, BUT I love Me More". Det kan vara en av film/serievärldens bästa repliker. Så till alla er som eventuellt har synpunkter på mig, mina val och mitt liv: JAG är faktiskt viktigast i mitt liv. Utan JAG är jag faktiskt absolut ingenting...