Sista semesterveckan! Redan?! Dagarna har gått rasande fort, trots en ganska trist vädermässig (jag vet att det inte finns någon sådan här ordsammansättning, men det struntar jag faktiskt i) början. En hel del böcker blev lästa - tyvärr krympte ju inte antalet olästa böcker eftersom det finns något väsen i detta hus som icke betalar hyra, men som däremot bär in böcker, kläder och skor så att väggarna bågnar...lite dagsutflykter och vinkvällar på uteserveringar. Det räcker långt! En vecka på Irland som var helt fantastisk, men mer om det kommer i ett inlägg när jag sitter vid datorn så att jag kan lägga till bilder. Fattar inte varför det inte vill fungera med min iPad!
Det är något konstigt som händer med mig när jag kommer hem efter att ha varit borta ett par dagar. Något nytt som det är svårt att sätta fingret på, men jag undrar om det inte har att göra med att så fort jag sätter foten på hemmaplan så känner jag så otroligt stora förväntningar på mig. Jag MÅSTE prestera för det är så jag har blivit bekräftad under min uppväxt. Den grenen inom psykoanalysen som förespråkar att man ska arbeta som en arkeolog, d v s gräva och rota i barndomen för att kunna gå vidare har jag alltid slagit ifrån mig. Det är bättre att göra som arkitekter; gräv där du står och bygg nytt på grunden. Nu har jag - ja, det blir ingen sommar utan lite navelskådande, frågor på det? - kommit till den punkt när nybygget har börjat kantra för att själva grunden är instabil. Det är inte bra, som vilken liten klossbyggande treåring kan intyga. Jag träffade en bekant till mina föräldrar som berättade en del från när mina systrar och jag var små. Händelser som jag absolut inte har något minne av, men som faktiskt kan förklara en del av det som hänt relationsmässigt. Min yngsta syster (de andra har vi valt bort att umgås med av diverse orsaker) och jag är rörande överens om att vi saknar barndomsminnen. Låter inte det konstigt? Eller är det en försvarsmekanism?
Jag kan till exempel inte minnas att mina föräldrar någonsin sagt eller i handling visade att de älskade mig. Bara där kan man, som expert i navelskådarkonsten, se anledningen till att jag har så svårt att tro att någon man är intresserad av mig! Vilket klart motbevisades på Irland där jag flög in som en exotisk fågel och fick så mycket manlig bekräftelse så att jag nästan fick hybris. Även om jag har någon störning i raggningscentrum (var det nu kan tänkas sitta) så märkte till och med jag männens uppskattning. Det gör något med en - lyfter ens blick och ger modet att flirta tillbaka. Du är någon och jag ser dig! En känsla man inte ska underskatta. Problemet är att ha samma avslappnade inställning till flirtande med männen på hemmaplan. Det är mindre tryggt. Brandon, som visade intresse och uppskattning vår första kväll i Dublin bor och arbetar i Shanghai. Kan man känna sig säkrare efter en flirt...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar