Måste erkänna att titlarna på blogginläggen börjar bli lite väl enkelspåriga...kryddar därför detta inlägg med en kittlande teaser. Och förstår man inte vad jag syftar på så är det kanske dags att fräscha upp den pekoralekivoka nutidsorienteringen. Nog om detta i och för sig intressanta område.
Efter ett par dagar i Dublin tog vi en buss tvärs över landet till universitetsstaden Galway. Betydligt fuktigare, för att inte säga blötare klimat, på Atlantsidan. Bikinin, som var nerpackad för att användas på stranden i Salthill där vårt hotell var beläget, förblev oanvänd. I stället svor jag ve och förbannelser över mig själv som lät bli att lägga ner min fleecetröja. Om man säger så, så hade jag haft större användning för den än för bikini.. Hotellet var ovanför en pub och där hade verkligen tiden stått totalt stilla sedan länge... Min fantasi fick en rejäl skjuts av stället där det inte syntes några andra gäster eller för den delen personal. Jag förstår att man var tvungen att betala i förskott- Frågan är om nyckeln till rummet har blivit omhändertagen, för den fick vi lämna på receptionsdisken när vi skulle åka därifrån. Salthill kan nog vara trevligt om det är riktig sommar, men nu var det inget som jag direkt kan säga att jag vill återvända till. Snorkig och inskränkt turistby. Säkert "fashionabelt" som sådana ställen gärna betraktas som, men jag var inte särskilt imponerad. Galway är däremot en mysig liten stad.
Vi hade bestämt oss för att besöka den minsta av Aranöarna - Inis Oirr. Ön fick elektricitet så sent som på 1970-talet och det är mycket som känns "gammalmodigt". Vår helt eminente och underbare guide och busschaufför, Tom (no sir and no mister just plain Tom) berättade att det finns en del bilar och traktorer på ön, men eftersom det inte finns någon polis stationerad på den gudsförgätna platsen så är det ju lite si och så med nykterheten när man kör (vilket syns på fordonen...). Färjkarlarna eller vad de nu kan tänkas titulera sig varnar redan på fastlandet (eller det är det ju inte heller eftersom själva Irland är en ö det också, men jag vill med bestämdhet hävda att själva Irland är betydligt fastare att ha under fötterna än Inis Oirr - även om där finns landningsbana för flyg...). Båtresan aka skräckfärden över tar ca trettio minuter och var verkligen ingen dans på rosor. De vana pendlarna tyckte det var lite lätt bris, men jag skulle snarare kalla det styv kuling. Båtar och öppet hav är inte riktigt min melodi och jag skäms inte ett dugg för att erkänna att jag var övertygad om att min sista stund var kommen. Men med distans till utflykten så var det värt det! Roligt att ha besökt denna avlägsna utpost och att få se Cliffs of Moher från havssidan var en magnifik upplevelse. Även om det blåste betydligt värre då... Tom hade dock med stort allvar sett mig djupt in i ögonen och lovat att han inte skulle låta mig dö. Och om jag dog så skulle även han dö och då skulle vi ses i himlen. Klen tröst för mig som är övertygad om att jag hamnar ett par våningar ner... Hans trygga blick och händer fick mig i alla fall att känna mig lugn. Jag tror dessutom att jag blev lite förälskad - trygga män i vars händer jag vågar lägga mitt liv, växer inte på träd nämligen. Tom är en av dem! Min irländske hjälte, som kanske blev lite besviken över att jag inte hade så mycket vikingablod i mig. Bärsärkadelen och ilskan kan jag nog plocka fram om det skulle behövas, men det berättade jag inte för honom. Bättre att han ser mig som den väna, blyga och ödmjuka lilla kvinna jag egentligen är.
 |
| Kyrkoruin som grävts fram ur en sanddyn. Om man kan ta sig genom ett speciellt fönster så sägs det att man kommer till himlen. Jag testade inte... |
 |
Tiden har verkligen stått stilla här. Kargt, grått, blåsigt och otillgängligt, men så vackert!
|
Cliffs of Moher - 8 km lång klippvägg som på högsta stället är 215 meter över Atlanten. En helt enorm upplevelse att se detta både från havssidan och ovanifrån. Lite synd att vädret inte riktigt var på vår sida, men det var åtminstone inte dimma. Och jag är nog lite störd, men den svartgråvita skalan tilltalar mitt grafiska och estetiska sinne. Jag var stundtals livrädd, men så otroligt glad att jag lyckades bemästra min panikångest och verkligen genomförde det. Jag gav mig själv en stor klapp på huvudet (och en Arantröja OCH Aranhalsduk som belöning när jag återvände till Dublin - något lite i belöningsväg får man väl för sjutton unna sig?!) och dessutom fick jag en bamsekram av Tom när vi återvände till bussen i Doolin. Hyvens kille - japp jag är kär :-)
 |
| Harry Potter och Halvblodsprinsen använde med hjälp av tekniken en av grottorna vid Cliffs of Moher när Harry och Dumbledore är på jakt efter horcruxes. Kanske är det denna grottan?. |
 |
| Även inåt land är det nästan plågsamt vackert |
Totalt utmattad av en heldagsutflykt med nästan alla mina fobier samlade: båt, blåst, hav och höga höjder så beslöt vi oss för att stanna i Salthill på kvällen. Det kändes lagom långt att ta trappan ner till hotellets pub, men snorkigare och mer ointresserad service har jag sällan varit med om. det blev en pint Smithwicks Blond och därefter sängen. Man sover i alla fall gott efter strapatser där man sett döden i vitögat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar