När mina söner var små inbillade jag dem att man föddes med en viss mängd av spring i benen och därför var det viktigt att man sparade på sin springmängd så att man hade kvar så det räckte hela livet. Det funkade ganska bra att hålla fast vid det argumentet för att slippa undan alltför mycket vardagsträning. Om det berodde på att mina barn var ovanligt lättduperade eller min övertygande, totalt opedagogiska förmåga att övertyga låter jag vara osagt. Och nej, vad jag kan avgöra nu när detta borde vara preskriberat, så har de inte lidit någon skada av det!
Nu sitter jag och funderar om det kanske faktiskt är så att vi alla tilldelas ett visst mått av olika känslor och förmågor och när vi har använt upp dessa så är det slut. Låt mig förklara vad jag menar. Jag hade en fantastiskt trevlig lördag i Lund City: lång härlig fika i solen med en sådan där god vän som finns där även om det kan gå långt mellan träffarna, shopping (det fanns visst lite luckor i garderoben trots allt...) och på min långsamma promenad på väg till bilen träffade jag massor av härliga vänner som jag stannade och småpratade med. Efter en nödvändig påfyllning av kylskåpet beslöt jag mig för att ta ett rejält tag i trädgården. Tre timmar senare och ett antal fyllda sopsäckar vacklade jag in i duschen, lagade mat (!) och föll ihop i soffan nöjd och belåten med en härlig dag som innehållit både nöje och måsten. Vaknade onödigt tidigt i morse, men unnade mig ett par timmars läsning i sängen innan jag steg upp, åt frukost och läste tidningen. Redan där kände jag att det var något som inte stämde, men bet ihop och körde iväg säckarna till soptippen. Planerna att köra inom Plantagen lade jag ner och något vettigt (förutom tvätt och renbäddning) har det inte blivit gjort i dag. Värdelöst att slösa bort en hel söndag med självömkan. Japp, i dag har jag tyckt fruktansvärt synd om mig och fullständigt vältrat mig i självförakt. Varför flyttade jag inte härifrån för flera år sedan?! När jag hade fått de stora renoveringsbitarna i ordning och innan nästa förfall hunnit sätta in. Varför tar jag åt mig av kritik från människor som behandlar mig som en mindre vetande tolvåring?! Det är som energikicken efter Irland helt har raderats ut. Från exotisk fågel till vanlig gråsparv (eller de är kanske inte så vanligt förekommande längre? Mina ornitologiska kunskaper sträcker sig inte så långt dessvärre...). Jag är en totalt misslyckad föredetting som inte ens lyckas med den enkla uppgiften att hitta en karl! Fatta vilket misslyckande. Eller rättare sagt: JAG har hittat Honom, men han är ju duktigt trögfattad och alldeles för fast i sitt eget principträsk för att förstå sitt eget bästa och där har vi ytterligare ett av mina problem. Jag lättade på mitt pansarskydd och tillät mig känslor som jag trodde att jag lyckats gömma djupt nere i den gråsten som är mitt hjärta. Förälskelse är en långsam process för mig och att komma ur en förälskelse är ännu värre. Mitt öde tycks vara att bo i ett fallfärdigt hus som inte kan säljas med ett brustet hjärta som aldrig läks. Vältrar vidare i tårfloden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar