Att strunta i "bäst-före"

Jag har kommit till insikt! Det har tagit extremt lång tid, vilket kan bero på att jag kanske är något dummare än genomsnittet. Åtminstone är jag medveten om att jag lider av en extrem självinsikt, vilket man inte alltid kan belasta den närmaste omgivningen med. Det är något djupt tragiskt att inse att ens bäst-före-datum har passerat - i alla kategorier. Så länge man låter bli att ta på sig några glasögon när man ser sig i spegeln kan man ju fortsätta leva i en illusion av evig ungdom. Så sker det där misstaget...spegel i kombination med glasögon - den bittra sanningen uppenbarar sig som en fet käftsmäll.

"Du är så passerad av bäst-före-typ-1989" hånflinar den där gamla människan som finns på andra sidan spegelbilden. Om ni undrat var "åttitalet" tagit vägen så kan ni sluta leta...
Det är ju så att jag märker att det spelar ingen roll vad jag har på mig, hur mycket jag tränar och försöker hålla kroppen i form, hur mycket pengar jag lägger på hudvård och smink eller vilken frisyr och hårfärgning jag väljer- jag är osynlig! På två år har jag degraderats från puma till..en kvinnlig variant av Mållgan. Eller är man ens kvinna i min ålder?! Att ha en könstillhörighet kräver väl ett visst mått av bekräftelse från någon annan - i mitt fall män, eftersom jag är tämligen säker på att jag är heterosexuell. Jag vet!! Så jäkla trist och förutsägbar - medelålders aggressiv klimakterikäring och dessutom, för att riktigt nyansera bilden, vit och medelklass. När jag läser detta känns det nästan bättre när jag kallades "empatilös rikemanskäring". Min otroligt stora självinsikt mår otroligt illa av att vara osynlig. Osynlighet är inte min grej liksom. Och kommer antagligen aldrig att bli det heller...

Paradoxalt nog så tycker jag själv (åtminstone utan glasögon) att jag är så mycket snyggare nu än på det där överreklamerade "åttitalet". Vilket bottnar i att jag har ett större självförtroende och lärt mig låta bli att lyssna på alla som älskar att trycka ner sin omgivning. Jag törs till och med ha en frisyr som är väldigt stötande för framförallt kvinnor. Den är varken kortklippt eller permanentad och dessutom har jag fräckheten att färga bottenhåret och låta överhåret vara naturligt grått i trettio nyanser. Underhår och överhår - låter lite som jag bär runt hela det brittiska parlamentet på huvudsvålen. Med tanke på brexit så tappar jag väl allt håret rätt som det är. Inte för att någon kommer att märka det - osynlig som jag är...

Idag köpte jag en mycket uppseendeväckande mörkblå spetsklänning som är av typen "avslöja extra allt", lite för åtsmitande och säkert lite för kort för alla vita medelålders trista kvinnor. När jag såg mig i spegeln utanför provrummet så tänkte jag: "WOW! Vilken snygging!" Japp, jag nästan själlvantände av min heta uppenbarelse. Notera att glasögonen var av...

Min nya insikt är helt enkelt att totalt strunta i om andra inte ser mig. de får skylla sig själv helt enkelt. Jag tänker inte sälla mig till de trista tanternas skara! Det är ett löfte jag har gett mig själv från och med idag. Live, Laugh och, om tillfälle erbjuds, Love - det är min senaste melodi!