Jag tycker själv att jag har blivit bra på att läsa av min kropp och min stressnivå efter mina långa år av utmattningsdepression. Träningen hjälper mig att hålla mitt höga blodtryck nere och för att inte falla ner i det svarta hopplösa hålet som tycks dyka upp så fort jag ska vara ledig mer än tre dagar, så har jag denna semester valt att lägga in aktiviteter i lagom mängd. Själv tycker jag att det fungerar utmärkt - jag tvingas att vara social och behöver inte ägna ytterligare en sommar åt ett alls icke konstruktivt navelskådande. Sömnen kan jag inte göra så mycket åt, men jag ger mig utrymme och tillåtelse att stanna i sängen med en bok och ibland (om än väldigt sällan) så händer det att jag somnar om. I dag har jag fått veta hur fel jag har. Jag ägnar mig åt verklighetsflykt, vägrar inse att jag är på baksidan av tapeten och skrapar och att jag måste sjukskriva mig, flytta och skaffa en man. Typ i den ordningen.
Vad är det för fel på mig?!? Vad är det som får människor, även om det är välmenat, att tro att jag vill ha goda råd? Bli ifrågasatt i mina val, hur jag spenderar mina pengar och vad jag gör med min tid - jag är över femtio år och fullt kapabel att sköta detta själv! Det stämmer att jag har surhögar att ta tag i och det beror på att jag tycker det är så tröstlöst med hantverkare som lämnar offerter och sedan inte är intresserade av att dyka upp och utföra arbetet. Jag vill inte ägna min semester åt att sitta hemma och vakta hantverkare!
Sjukskrivning...det är att välja den enkla utvägen och som jag har meddelat min chef så är mitt arbete inte tillräckligt motiverande för att jag ska orka ta mig tillbaks till jobbet om jag skulle välja att gå till läkare.
Flytta - det är fortfarande aktuellt när rätt lägenhet dyker upp, men det är faktiskt också mitt val; både var, när och om!
Vad gäller "skaffa en man" vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... Det är inte direkt som att gå ut och köpa en liter mjölk. Dyker det upp en lämplig kandidat så är jag beredd, men fram tills dess så klarar jag mig utmärkt på egen hand. Visserligen försöker jag, med hittills ganska värdelöst resultat, att vräka den där Prins Charming som flyttat in i mitt hjärta, och så länge han "bor" där är det ju ganska tufft för någon annan att bereda sig plats. Men är han ihärdig och rätt man så borde han lyckas. Jag är ju knappast något lättfångat byte.
Kan vi enas om att jag har passerat gränsen för vuxen och för att klara av att ta egna beslut? Mitt liv är inte tillräckligt evigt för att låta folk ta min energi! Då lär jag rasa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar