I dödens väntrum är vi alla ensamma

Livet är en konstant resa mot den oundvikliga döden. Det vet vi alla, men vi talar väldigt ogärna om detta faktum. De allra flesta är väldigt oförberedda på hur det känns. Inte att dö - det är inte vetenskapligt belagt att just dödskänslan kan förmedlas till ännu levande (i så fall har det gått mig spårlöst förbi) - utan hur det känns att drabbas av det där oundvikliga onämnbara.
Just nu så ligger en av mina äldsta, både till ålder och i vänskapsmått, vänner på hospis och väntar... Hon har beslutat att ta makten över sin död genom att sluta äta och dricka. Jag kan inte föreställa mig hur hon känner sig. Så långt räcker inte min fantasi. På sätt och vis är jag glad att jag saknar förmågan att förställa mig hur det känns när smärtorna av cancern river i kroppen eller hur det är att leva med vetskapen och ångesten över hur det ska kännas när det är dags. För mig räcker det att vara bredvid. Utanför dörren till dödens väntrum. Min vän orkar inte längre ta emot besök eller telefonsamtal. Hon har bestämt sig. Någonstans i det kan jag ändå finna en tröst. Ja, hon har fått beskedet att det inte finns något att göra, men eftersom svensk lagstiftning inte tillåter dödshjälp, så gör hon vad hon kan för att påskynda förloppet och på så sätt minska lidandet. Jag hoppas det lidandet blir kort!

Mycket av mina tankar finns för tillfället hos henne. Energin räcker inte till för så mycket mer. Kanske jag är bättre rustad att hantera dessa situationer än många andra med tanke på mina erfarenheter av död och förlust. Kanske är det så att jag är mindre rustad för att varje gång någon nära och kär försvinner så naggas energidepån ytterligare. Ännu en sten läggs i den där ryggsäcken och gör livsbördan tyngre. Visst är det ett uttryck för den ultimata egoismen: låt bli att dö för min skull! Jag orkar inte med förlusten! Men samtidigt är tyngden av förlusten mindre än vetskapen om hur det utdragna lidandet drabbar den sjuka. Livet är från och till en jäkla prövning. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: HUR kan man tro på att det finns en god Gud när det finns så mycket lidande i världen?