En afton i eftertanke...

Alla helgons dag. En dag som för några år sedan var en dag som alla andra. Lite jobbigt eftersom det alltid är röd dag och ingen tidning. Frukost utan tidning...är liksom inte frukost på riktigt. Nåväl; de sista åtta åren har dagen fått allt större betydelse och det känns viktigt att gå till mormors grav och till minneslunden för att tända ljus och lägga ner en krans eller en blomma. I år blev det vita cyklamen. Jag har en pragmatisk inställning till gravar och tycker att om man nu väljer att ha en grav, så gäller att den ska vara välskött. Jag är så glad att vi har valt minneslund till min man och att min syster och jag fick genom att även pappa skulle ligga i minneslund; väl medveten om på vems axlar den gravskötseln hade hamnat...
Nu i kväll har jag flera ljus tända i vardagsrummet och varje ljus symboliserar en älskad och saknad själ. I grunden tycker jag att det är en vacker tradition med gravsmyckning och jag tror att det är extra viktigt i vårt stressade och materialistiska samhälle att man åtminstone en gång om året stannar upp och skänker en tanke på de människor som en gång varit med och format vår verklighet och värld i skilda dimensioner och med olika intentioner. Tankar en sådan här dag kan lätt bli mörka och på gränsen till outhärdliga, men vi vet ju alla att vår existens hänger på två trådar: livets start och livets slut - däremellan kan vi försöka leva vårt liv så bra och fullt som möjligt.
Jag har precis avslutat Sara Kadefors: Borta bäst och i den romanen finns en scen som berörde mig djupt. Bokens huvudperson, Sylvia, sitter och talar med en änkling och han säger ungefär följande:
"Det krävs oerhört mycket kraft att börja om från början och uppfinna ett helt nytt liv. Att ta reda på vad jag är intresserad av. Jag har anpassat mig så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag." Dessa meningar sammanfattar väldigt bra var jag befinner mig i mitt liv. Jag känner mig som en sökare; någon som famlar och försöker hitta meningsfullhet och inte bara traggla runt i alla måsten och alla andras förväntningar. Inom mig bär jag en stor rädsla för att bli en av alla dessa bittra kvinnor som slutar bry sig om sitt utseende och bara ger upp. För vad är meningen när man inte längre är behövd? Medömkan och självömkan ligger inte för mig, men jag känner allt oftare att jag lätt skulle kunna slå över och bli bitter över hur mitt liv blev. Och det kunde ju egentligen varit mycket, mycket värre! Jag behöver komma iväg till gymmet och rensa alla idiotiska tankar, finna en inre frid så att jag kan fortsätta skriva och orkar ta tag i alla oavslutade projekt som ligger som irriterande stressmoment och gnager på samvetet. Löjligt för samvetet är ju helt i mitt våld :)
Gläder mig åt alla välfyllda, roliga helger som ligger framför mig. Friska, glada och underbara söner, att jag är på väg ut ur infektionsträsket (måndag är det gymmet!) och att det är ytterligare en ledig oplanerad dag i morgon. Livet är fantastiskt - det gäller bara att lyfta blicken från sitt egoistiska navelskådande. Men just det skjuter jag upp till i morgon!