Första veckan av 2023 är avklarad. Själv har jag haft semester - en lyxig förmån att inte vara beroende av någon annan. Tyvärr har vädret varit mindre roligt, regn och rusk, men vad gör det när man har en lång To do-lista, som inte ens har påbörjats. Tre böcker har lästs denna veckan, men eftersom man inte kan läsa hela tiden så har jag även startat ett nytt helvetiskt pussel - alla 1 000 bitar likadana, men det ska ju vara en utmaning. I förmiddags satt jag två timmar, utan att tänka på något annat än att hitta rätt bit. Det kan man kalla att nua! Just att nua är något jag ska fokusera på under 2023. Nua är att vara i stunden precis där man befinner sig. Något jag är dålig på. Min hjärna är alltid någon annanstans, grubblandes i dåtid eller funderande över framtiden. Tålamod är heller inte något framträdande karaktärsdrag, så att lägga pussel är verkligen en prövning för undertecknad. Men, jag jobbar på det och när detta pussel är färdiglagt så har jag ytterligare ett, som enligt bilden, kommer att vara minst lika svårt. Netflix är ju också något bra att ägna sig åt när det är väder där alla kläder är fel. Jag har börjat titta på Chesapeake Shores. Ett riktigt härligt pekoral om en amerikansk familj med irländska anor. Alla fördomar om amerikaner frodas. Det är lite som att titta på julfilmer: när man börjat är det svårt att sluta titta.
Det var ju egentligen inte sysselsättning vid trist väder det skulle handla om idag, utan om vad jag hoppas få ut av 2023. Följa mina drömmar så att säga. Redan nu möts jag av ett stort problem. Jag har nämligen slutat drömma - bildligt och bokstavligt. Jag minns två drömmar det senaste året. Drömda drömmar alltså. Båda med samma grundberättelse: vänner som sviker och överger. Vad kan vara meningen med dessa? Är det något förebådande eller en varning om att man när en "o"vän vid sin barm? Att vänskap tar slut är inget konstigt i sig: man växer ifrån varandra, blir osams, flyttar, avlider... Anledningarna kan variera men att få en kniv i ryggen är nog värst. Så klart finns det utopiska drömmar. De där ouppnåeliga som man själv inte kan påverka mer än genom att hoppas (hade jag varit religiös hade jag kanske trott på bön): fred på jorden, att energitillgång och klimatpåverkan löses, att politiker slutar raljera över sina motståndare och visar att de är vuxna i rummet och kan samtala med varandra för att lösa de problem som de allihop har varit med att skapa. Naturligtvis hoppas jag att min familj och nära och kära får vara friska och att jag slipper gå på någon begravning även nästa år.
Jag har semesterväxlat (d v s växlat semesterersättning mot sex extra semesterdagar) även nästa år och kommer att försöka prioritera min tid för återhämtning och kreativa processer. Min förhoppning är att de ska korsbefrukta varandra. Att avsätta tid för att aktivt jobba med det kreativa ger förhoppningsvis energi åt även arbete och, jag ger inte upp!, till gymmet. Jag ska även fortsättningsvis försöka värja mig mot allt och alla som använder träning som bantningsmetod och som, säkert i all välmening, tror att man blir lyckligare ju mindre man väger. Det senaste året har jag peppat mig själv med att följa Stina Wollter och en.pantertant.i.leopard på Instagram. De är båda förespråkare för att acceptera och gilla sin kropp oavsett hur den ser ut. Som de så riktigt uttrycker det: "ta en bikini och sätt på kroppen så har du en bikinikropp". Så simpelt. Så svårt...
Kreativa processer är ett tämligen flummigt begrepp, som kan innefatta allt möjligt och det är precis det som är meningen. Att ge mig utrymme att åter hitta tillbaka till glädjen och lusten att skapa. Små steg framåt och firande av delmål ska visa vägen. Häromdagen fick jag för mig att jag ska köpa en ny PC för att känna en större lust att skapa, men hejdade mig. Jag har sedan jag var inne i den berömda väggen alltid trott att lusten kommer tillbaka om jag köper nya färger och pannåer, nya akvarellfärger och fint papper, ny symaskin och nytt tyg, garn - jag kan fortsätta, men kommer att komma till exakt samma slutpunkt: det blir inte något resultat om inte lusten finns. Så den här gången ska jag vara vuxen och tänka efter före! Nu har jag i och för sig tänkt några dagar och skulle av den anledningen, rent teoretiskt, kunna köpa en ny dator i morgon, men jag ska först hitta mitt pannben och mitt självförtroende, skaka av mig alla negativa kommentarer som jag burit med mig sedan barndomen om att inte kunna/duga/vara tillräckligt bra. Jag duger! Och att måla en tavla är bättre än att låta bli.
Så sammanfattningsvis är mina förhoppningar för 2023 ganska lika alla andra år:
- nua
- avsätta tid för återhämtning
- avsätta tid för kreativiteten
- jobba med att återupptäcka mitt pannben och hitta mitt jävlaranamma på nytt
- utöka träningsdosen från bara joggning till gym - skönt att veta att redan första besöket på gymmet kommer att öka min prestation 100%
- acceptera min kropp, vikt och ålder
- arbeta med min låga självkänsla när det gäller mitt privata jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar