Denna dag är första dagen på mitt nya liv. Inget träningstjafs, bantande, sluta röka, veganism eller andra självförverkligande aktiviteter, utan här snackar vi hardcore!
Jag startade fredagen med att lyssna på en otroligt inspirerande föreläsning med Johan Wester. Föreläsning är kanske mycket sagt, tanken var att det skulle vara ett samtal på 15 minuter men alla som någon gång haft förmånen att lyssna på denna estradör och inspiratör förstår ju att det inte räcker med 15 minuter när han drar igång något han brinner för. Det tog med andra ord dubbelt så lång tid och hade moderatorn inte avbrutit honom hade han säkert talat fortfarande. Och gärna för mig! Att lyssna till en visionär som har valt att se möjligheter och utvecklingspotential i dessa pandemiska tider var grymt inspirerande. En människa som sätter Vi:et framför Jag:et är en sällsynt företeelse i dagens självcentrerade värld. Plötsligt slog det mig att vi faktiskt är med om ett paradigmskifte. En omvälvande tid som kommer att, när eländet blivit hanterbart, att medföra en helt annorlunda framtid. Viss låter det spännande? Paradigmskiften uppstår med oregelbundenhet, t ex när jordbrukssamhället övergick i industrialisering och städerna växte. Eller när kunskapssamhället växte fram och industriarbetare plötsligt blev överflödiga. I stället för att sitta och gräva ner mig i dystopiska framtidstankar ska jag använda mig av en ny strategi. Det är faktiskt en ganska behaglig känsla att kunna säga: "Det där livet vi levde före mars 2020 var ju väldigt styrt och statiskt".
Ovanstående skrev jag i fredags kväll. Från och med igår är det distansarbete till åtminstone 17/11 som gäller. Vänligen notera ordet distansARBETE! Det är inte, jag repeterar INTE, fråga om karantän. Ett ord som missbrukats sedan pandemin rullade in över oss... För min del handlar det om att ställa om till digitala utbildningstillfällen. Inte något jag direkt sett framemot, men ändå varit inställd på. Det kan ju inte komma som någon överraskning att smittspridningen skulle öka när vi började tillbringa mer tid inomhus. Eller att vi generellt skulle bli mer "lättsinniga" och "slarviga" med rekommendationerna ju längre tiden går. Coronatrötthet är en åkomma som åtminstone jag lider av - det känns både fysiskt och psykiskt. Kan inte låta bli att känna mig som medverkande i tagit nya en riktigt dålig dystopisk kalkonfilm. Dessutom blir jag otroligt provocerade av alla som inte kan ta ansvar! Det är inte nödvändigt att resa utomlands bara för att ni alltid har åkt på höstlovet, för att det är synd om er som inte fått den där veckan i solen - det har inte jag heller och att inte kunna resa stör mig otroligt, men det är så jäkla oansvarigt och egoistiskt när det pågår en pandemi som tagit ny skrämmande fart. Kan vi inte bara lägga vår egoism och egenmäktighet åt sidan och tänka på någon annan? Inte för alltid, men så att som många som möjligt klarar sig genom detta mycket märkliga och i mitt tycke, onödiga år? Det är inte bara de som dör av covid19 (vidhåller att vi måste avvakta dödstalen för att se hur mycket dessa skiljer sig från normalår), utan framförallt vad gäller den psykiska ohälsan som redan nu stiger oroväckande.
Hur kan jag påverka? Inte ens jag, och då har jag höga tankar om min egen förmåga, kan gå ut och stoppa viruset, men jag kan ändra mitt förhållningssätt. Och det är där hardcore kommer in. Gå utanför din comfort zon: le mot en främling, hälsa på dem du möter när du är ute på promenad/joggar/strosar, ge någon en komplimang - själv möttes jag av en otroligt glad och trevlig kvinna när jag skulle hämta ut ett paket på Ica; jag talade om för henne att hennes bemötande gjorde min dag och hon tackade glatt men överraskat. Blir du glad om någon ger dig en komplimang? Självklart blir din medmänniska det också! Bäst av allt - alla har råd med det för det kostar absolut ingenting! Min målsättning är att försöka vara positiv och åtminstone en gång per dag lyfta någon medmänniska. Det kommer med största sannolikhet kännas motigt, men jag tror att det kan få mig själv att må bättre och förhoppningsvis göra så att jag orkar stå emot det depressiva mörker som även normala år slår undan benen så här års.
Nu stundar i alla fall helg med både Halloween monster och gravsmyckning. Jag tycker man kan fira både och, även om det kommer att bli annorlunda även med detta firande 2020. För egen del blir det traditionellt Hallå vin- firande i dagarna två. Idag ska jag bjuda söner med respektive och min särbo på fredagsmiddag och, förhoppningsvis lite sällskapsspel och massor av barnbarnsmys. I morgon kväll blir det middag med goda vänner efter ljuständning i minneslunden. Livet går vidare och vi får göra det bästa av situationen. Håll avstånd, tvätta händerna och håll ut! Vad hände med "En svensk tiger"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar