Herregud vad jag är dålig på att uthärda! Det här med att leva mitt i en pandemi som begränsar mig och min kalender är enormt påfrestande. Råkade lyssna på FHM:s presskonferens igår och det går ju åt totalt fel håll. Europa stänger ner på nytt. Lokala rekommendationer med anledning av en lavinartad smittspridning i flera regioner. Inte minst i Skåne, som tidigare har varit relativt förskonat. Danmark stänger troligen gränsen igen i morgon. Bra tycker jag. Det finns ingen som helst anledning att ge sig ut på onödiga resor. Dessutom har danskarnas beteende varit enormt dubbelmoraliskt och är det något jag starkt ogillar så är det dubbelmoral! Det är väl lika bra att man hamstrar toapapper så man klarar ytterligare ett halvår i hemmets tristess. Jag är ju inte i karantän, utan arbetar när jag är hemma, vilket innebär att jag har dåligt med tid att vara på byggmarknader och sköta renoveringar på hemmaplan. Ett litet ljus i mörkret är i alla fall att Försäkringskassan återgår till den gamla ordningen med läkarintyg vid längre sjukdom och intyg vid längre vård av barn. Det är alldeles för mycket skattepengar som har hamnat på fuskares konton. Med tanke på den otroliga begåvningsreserv som har visat sina framfötter sedan pandemin bröt ut, så lär det vara horder med folk som skriker när dessa pengar ska betalas tillbaka till statskassan. För dessa små vidriga utnyttjande råttor känner jag endast förakt!
Som jag trodde blev det värre till hösten. Corona kopplat till mitt allmänna vemod som rullar in i slutet av oktober, när mörkret är en ständig följeslagare och livsglädjen liksom hukar sig, är en väldigt depressiv kombination. Och hur försöker jag då mota Olle Vemod i grinden? Jo, med att läsa skildringar av söndrande familjer, destruktiva relationer och annat elände. Klok är jag inte, men får vara glad att jag ändå har lite självinsikt och en hel del självdistans. Senast läste jag Alex Schulman "Överlevarna" - miljö, - och personskildringar är sig lika från hans tidigare biografier. Han har en fantastisk förmåga att fånga vardagen, kanske mest med fokus på det mörka. Det är det som tilltalar mig. Det är på något märkligt sätt som att läsa om känsloyttringar fån min egen barndom. Händelserna är inte mina, men de känslor som frammanas inom mig när jag läser om destruktivt, omoget föräldraskap, känslan av misär och smuts sätter sig som sorgkanter under naglarna. Det är som okända och obearbetade barndomstrauman plötsligt ger sig till känna i flyende ögonblick när jag läser. Svårt att förklara och jag låter antagligen helt snurrig. Läste en artikel om en så kallad "giftig förälder" och kunde känna igen en hel del: överdramatiserande, brister i empati och ett behov av att alltid ha sina egna känslor och behov i fokus, stort kontrollbehov med orimliga krav oftast kopplade till sin egen personliga sfär, duktig på att trycka ner sina barns prestationer, skyller ifrån sig på någon annan familjemedlem eller manipulerar sanningen. Med facit i hand en spot on sammanfattning av min uppväxt. Det är något väldigt sorgligt att upptäcka något sådant. Lojaliteten och solidariteten med familjen försvinner samtidigt som det på något märkligt sätt helar självkänslan på sikt. För mig är det absolut viktigaste att jag själv inte blir sådan. Förhoppningsvis hjälper de mig att få insikt att grotta ner mig i dessa familjeskildringar - även om det ibland gör jäkligt ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar