Låt 2020 sparkas ut!

Sista dagen detta i huvudsak ganska sunkiga år. En dag som jag normalt brukar känna ett visst vemod, men icke detta år! 2020 kan sammanfattas med INSTÄLLT. Året började med stora förhoppningar och en massa inbokat i kalender. Tosca och Orfeus i underjorden lyckades vi hinna med innan Malmö Opera, som så många andra kulturinstallationer tvingades stänga ner. Möjlighet fanns till digital föreställning, men jag saknar publiken, känslan och den spända förväntan innan ridån går upp och föreställningen börjar. EN film har jag sett på bio detta år: 1917 - en riktigt bra film, som överraskade mig på många sätt. Jag är inte ett stort fan av krigsskildringar, men denna är så mycket mer än en krigsskildring - en film som visar på stark vänskap, lojalitet och hur långt man är beredd att gå för att uppfylla ett löfte. I övrigt har det blivit film via alla kanaler som erbjuder film. Men återigen: känslan att se en riktigt bra film hemma blir aldrig lika fantastisk som att dela upplevelsen med andra i en biosalong. Alla konserter som var planerade blev självklart inställda...

Jag har läste en otroligt massa böcker, tyvärr har jag inga siffror på om det är fler eller färre än vid ett normalt år, men det borde vara fler med tanke på all ensamtid man haft. Eller ska jag skriva kvalitetstid med mig själv? Jag har förstått via sociala medier att det är så man ska uttrycka det. Själv tycker jag att all kvalitetstid jag har haft med mig själv under 2020 känns ganska...tom och innehållslös. Om det är något jag har lärt mig av detta år så är det att jag gillar ensamhet när jag själv får välja. Inget påtvingat tjafs - då slår jag bakut och blir som en trotsig treåring! Jag behöver den mänskliga interaktionen och sociala aktiviteter för att få energi, annars blir jag en soffpotatis som inte får någonting vettigt gjort. Mer än självömkan och navelskådning och det är banne mig ingen direkt utvecklande utmaning att ha som huvudsysselsättning under ett helt år.

Nog om inställt. Ett annat ord som för mig symboliserar 2020 är SKAM! Har det någonsin "skammats" så mycket som detta år? Folk har knappt vågat gå in i en butik av rädsla att hängas ut för offentligt räfst och rättarting. Det kanske inte var välövertänkt att statsministern och justitieministern visade sig på köpcenter efter deras utspel om att man ska undvika just det, men jag var inte där och kan därför inte uttala mig om det var någon trängsel. Det går att hålla avstånd även på köpcenter! Den hycklande massan foliehattar som är så prudentliga och rekorderliga i sin egen verklighetsuppfattning (jag anser den vara verkligt eljest!) som sitter och pekar finger åt alla andras beteende... Jag undrar: hur vet de hur det ser ut i kollektivtrafiken, butiker, köpcenter och på restauranger? De är ju bara hemma och sköter allting via datorn. Skitsnack och direkta lögner är de åtminstone snabba med... 

Till detta vill jag även koppla ANGIVERI för det är där vi har landat. Jag vill inte dra det så långt som att hävda att det är som i totalitära stater, men jag kan under alla mina år på denna jord inte påminna mig att jag någonsin kopplat ihop med Sverige med angiveri, men det gör jag nu. Och jag menar inte angiveri när det gäller brottslighet för där passar sig foliehattarna och hycklarna noga: det kan ju få konsekvenser för dem. Jag tycker det är pinsamt, oroväckande och väldigt obehagligt!

Det går ju inte att sammanfatta ett helt år som enbart negativt och det har det inte varit heller. Det har varit många ljusa stunder i den närmaste kretsen med familj och vänner. Störst av allt detta år är så klart min nya titel. FARMOR. En titel jag bär med både stolthet och ödmjukhet. Att få egna barn är stort, underbart och villkorslös kärlek. Att få barnbarn är allt detta och så mycket mer. Det är underbart att se drag av farfar och mina egna söner i farmors älskling. Han är verkligen årets höjdpunkt!

Vi fick ju även vara med på ett vackert bröllop när barnbarnets föräldrar knöt hymnens band och sedan skulle ju barnbarnet döpas: eget namn, morfars namn och farfars namn. Härligt att han bär med sig både farfar och morfar som han tyvärr aldrig får träffa. Det blev inte riktigt som planerat eftersom vissa långväga och äldre gäster tvingades tacka nej på grund av den kinesiska farsoten, men det blev väldigt bra ändå! 

Jag ger alltid samma nyårslöfte: att inte börja röka eller snusa detta året heller och det känns skönt att kunna säga att jag har stått emot änne ett år. Heja mig!

Däremot brukar jag sätta upp mål för mig själv. Mål som jag håller för mig själv eftersom det många gånger handlar om sådant som är väldigt privat eller personligt. Något jag började med när jag insåg att jag nog är mer tävlingsinriktad än jag vill medge. Ett av årets mål var att powerwalka/jogga minst 30 minuter varje dag och det har jag gjort. I snitt går jag drygt en mil om dagen, vilket jag är nöjd med. Nöjd är jag också med att jag springer minst 1 km varje dag som jag är ute och konditionstränar. Idag fick jag notis att jag har avverkat 277,8 km under december till fots. Kan avslöja att det är betydligt många fler km än vad min bil har rullat under denna månad! Dessutom har jag lyckats med mitt viktmål som jag satte upp i januari när jag insåg att de glupska små krypen i min garderob fått mina kläder lite för slimmade. Ingen bantning eftersom jag har alldeles för lätt att dras med i vikthets (även om det bara är jag själv som hetsar...) utan mindre alkohol (enkelt för det har varken varit semesterresor eller after works som har "tyngt" det kontot under året) och mer träning. 

Mål för 2021? Joråsåatt! Det har jag, men avslöjar inte dem här. Nu ska jag fokusera på att hålla mig fortsatt frisk tills det är dags för vaccinering så att jag förhoppningsvis kan få leva mitt extroverta liv i en social kontext med massor av kramar och närhet, kulturella evenemang av olika slag, stora fester och barhäng, resor till både strand och city. Drömma kan man ju åtminstone!

Låt oss hoppas att 2021 blir ljuvligt glittrande, att avståndet mellan oss människor minskar, att alkoholen kan nyttjas invärtes i stället för på händer, att angiveri, skuldbeläggning och fuskande (jag tänker på alla som har gjort stora pengar på att fuska till sig bidrag, gå i kosmetisk konkurs, permitterat för att man kan) kommer att få betala rejält. Jag hoppas att alla mina vänner, nära och kära, som har lidit under detta år får den räkmacka de förtjänar under 2021 - inte minst alla mina vänner som driver restauranger som har fått bära en enorm börda och mycket skam detta år. Heja er!

Slutligen hoppas jag så klart att min egen familj och mina bästa vänner (ni är många och ni vet vem ni är!) ska få ett alldeles fantastiskt och underbart år!

Tankar vid årets ände

"Så kom det väntade beskedet om att jul och nyår ska firas i en mindre krets (max 8 personer inkl barn rekommenderas). Genast ger vår begåvningsreserv hals: "Han (Löfven) ger sig inte förrän han har mördat alla!", "Kommer polisen och tar dem som är fler än 8 personer?", "Barn smittar ju inte så varför ska de räknas in?", "Vi har sedan länge bestämt att träffas utomhus och dricka lite glögg och dela lite julklappar med varandra!", "Jag har minsann alltid varit ensam under julen och inte en enda gång har någon brytt sig!", "Stäng Ullared!", "Jag har inte en enda gång sedan i våras lämnat mitt hem, men kan tala om hur mycket folk det är överallt!" - och så vidare. Och så vidare i en aldrig sinande ström. Jag är så trött på det så jag skulle vilja isolera mig från verkligheten bara för att slippa undan dessa intelligensbefriade varelser. 

Jag roade mig att fundera över vad jag skulle välja som ämne om jag fick äran att Sommarprata i P1. Inte helt givet, men jag tror att det hade handlat om just den här typen av mänskligt beteende som jag har så svårt för. Ni vet, de som gör och säger en sak och sedan agerar helt motsatt. Det är den där typiska klicken som har extremt mycket åsikter om hur andra beter sig, de som lever i en enorm självcentrerad bubbla där de är snudd på Moder Teresa herself, deras barn är mönstergilla exemplar som aldrig någonsin har gjort något ont och deras eget beteende är så perfekt och glimrande vackert så änglarna gråter. Det gör jag också, men säkerligen inte av samma anledning. För mig är det skrattretande att dessa självgoda människor står ut i sitt eget sällskap. Tror de inte att deras hyckleri lyser genom? En annan del av mitt Sommarprat hade säkert handlat om organisations, - och gruppdynamik. På förekommen anledning kan man säga. Efter att ha arbetat i ett organisatoriskt kaos de senaste åren med ständig omorganisation på egentligen samtliga nivåer: arbetssätt, processer och avdelningsmässigt så är jag ganska luttrad. Och faktiskt utmattad av att aldrig få stanna upp. Jag är i grunden positiv till förändringar, men har svårt att köpa meningen med förändringar för förändringars skull. Det måste finnas ett klart syfte och nåbart mål för att det ska gå att få med sig personalen. Det är inte lätt att vara chef, men saknar man ledarskapets grund; att få MED personalen på tåget, blir det total urspårning. Sjukskrivningar och undergrävande protestaktioner (i det tysta så klart för att stå upp för vad man tycker kan straffa sig!) som ställer till det för kolleger, som inte håller med om riktningen men som förstår att det måste vara någon som gör arbetet. En ond spiral som endast lyckas med att skapa ännu mer splittring och kaos. Om detta skulle jag kunna prata i flera timmar!"

Jag startade på detta blogginlägg för ett par veckor sedan, men har inte orkat skriva klart. Mitt liv har till stor del ägnats åt TV och böcker. Inte juldagarna förstås - då var det fest och glam på ett coronasäkert sätt och i små sällskap. Vet ni vad jag tror jag kommer ta med mig från 2020? Två ord som jag tycker har missbrukats: skam och hjältar. Jag tror aldrig att jag någonsin har upplevt en period där så många människor på olika sätt försökt skam,- och skuldbelägga sin omgivning. Det är djupt bekymmersamt anser jag. Vi ser att det inte hjälper med munskydd - det är bara att titta på de länder som införde munskydd i ett tidigt skede: England, Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland, USA osv - smittspridningen har inte avtagit, viruset har inte försvunnit. Men vad vet jag!? Total avsaknad av foliehatt och faktiskt kapabel att källkritiskt granska både nyheter och vetenskapliga texter. Det andra ordet är hjälte. Missförstå mig rätt, eller fel om ni vill för ärligt talat bryr jag mig rysligt lite, jag har respekt för de som kämpar på sjukhusen och i klassrummen, men några hjältar är de inte! De får betalt för att utföra ett arbete de har utbildat sig för. En sjuksköterska som räddar någon från en eldsvåda - det är en hjälte. Att den svenska sjukvården, liksom många andra delar av den offentliga verksamheten har nedmonterats, är en strukturell politisk fråga. När det gäller den andra kategorin som gärna vill se sig som hjältar, våra lärare, vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Även lärare har ett arbete som de har utbildat sig för och i de flesta fall själva valt. Med risk för att få många käftsmällar så tycker jag det är direkt pinsamt att höra lärarkåren skrika om högre löner samtidigt som vi kan se hur den svenska kunskapsnivån sjunker och hur antagningskraven sänks för högre utbildningar för att platserna ska fyllas. Jag vet att det finns lärare som är otroligt skickliga pedagoger men tyvärr är det väldigt många som aldrig borde ha fått en plats på lärarutbildningen. Även den utbildningen har ju sänkt kraven för behörighet till löjeväckande låg nivå...

Nog med gnäll för detta år! Nästa inlägg lär bli på två rader - Årskrönikan 2020...

GOTT NYTT GLÄDJERIKT OCH INNEHÅLLSRIKT ÅR!

Tuff nog att klara mig utan pk-glasögon

Hatbrottsmotiv bakom vart femte brott stod det att läsa i tidningen häromdagen. Med andra ord är det hudfärg, religionstillhörighet eller sexuell läggning som är bakomliggande orsaker till kränkningar och övergrepp i cirka 20% av de brott som begås. Med detta i bakhuvudet så är jag glad att BRÅ äntligen ska beakta etnicitet både gällande gärningsman och brottsoffer i sina undersökningar. För vet ni vad? Det är inte bara en "underliggande strukturell rasism" som är problemet! Smaka på det en stund innan ni kastar det berömda rasismkortet i mitt ansikte. Det är en stor andel brott som begås av invandrare mot "svenska vita ungdomar".  Är dessa övergrepp alltid något vi ska se på med överseende av rädsla för att kallas rasister? Övergrepp som ska anses mindre viktiga än när övergreppen görs av "svenska vita ungdomar" mot invandrare? Jag vägrar att acceptera det! Den här flatheten och rädslan att gå till botten med problem i vårt samhälle kan i de flesta fall härledas till att etnicitet inte får/kan/ska räknas in som ett eventuellt underliggande kriterium. Hur kan man som politiker vara så rädd att faktiskt vända på varje sten? Det är inte konstigt att politiker föraktet breder ut sig... Rollen som politiker handlar om så mycket mer än att visa omvärlden vilken god människa man är som sitter på ett flyktingbarn i famnen! Det handlar om den verklighet vi lever i, den urusla integrationen och att det saknas mod och vilja att ta sig an de strukturella problem som finns i vår invandringspolitik. Daltandet och duttandet måste ta slut. NU!! 

Det är intressant (och ytterst irriterande!) att läsa kommentatorsfälten på sociala medier. Herregud, vilket underlag för forskning! Senast är ju ifrågasättandet av varför den svensk- iranske läkaren, Ahmadreza Djalili, befann sig i Iran när han häktades och dömdes till döden för spioneri. En fråga som har  besvarats i alla artiklar jag har läst om fallet: han var där som inbjuden till konferens med anledning av att han forskat i katastrofmedicin. Om folk, innan de börjar hamra på tangentborden eller bräka ut sin okunskap, kunde ta ett djupt andetag och fundera över om det de har att säga faktiskt tillför något eller om det bara glappar för att man vill bevisa att man är dum i huvudet. Så skönt det var när dessa dumheter endast ventilerades vid köksborden, eller möjligtvis i TV-soffan. Den ständiga påminnelsen om att det finns så otroligt många i den svenska begåvningsreserven är allt annat än lugnande. Det enda positiva jag kan komma på när det gäller detta kluster är att man får sitt dagliga irritationskonto uppfyllt med råge direkt man kikar in på Facebook eller Twitter. Något som faktiskt fyller en funktion när man, som jag tillbringar otroligt mycket tid med endast mig själv som arbetskollega. Vi kommer för det mesta bra överens, men det finns tillfällen när jag blir riktigt trött på mig och då är det skönt att slippa navelskådandet och kasta sig över den samlande intelligentian på sociala medier. Där är vi nämligen rörande överens Me, Myself och I! 

Just nu snöar det faktiskt utanför mitt köksfönster. Även om det verkar vara uppblandat med regn, så skapar det ändå en liten mysfaktor i mörkret. För säga vad man vill, men mörkt är det! Från man stiger upp på morgonen tills man går och lägger sig. Distansarbete ger en lite annorlunda tidsuppfattning eftersom man, åtminstone inte jag, inte kommer hem efter jobbet. Det är många kvällar runt 19 som jag har tänkt att det borde vara dags att gå och lägga sig i tron att klockan är typ 23. Finns säkert någon positiv lärdom att dra ur detta också. Så småningom när det tämligen misslyckade 2020 läggs till handlingarna. Frågan är om det ens kommer att arkiveras? Det lär åtminstone gå snabbt att skriva nyårskrönikan i år...

 

Nämen, man ska kanske kolla någon julfilm på Netflix? Tror inte jag har hunnit med riktigt alla ännu. De bästa sparas till seriösa tillfällen när man inte riskerar att somna av den sövande storyn. Eller kanske jag ska leta reda på en pulka? Det har trots allt snöat typ åtta snöflingor...

Nu är det dags att växla upp!

30 november. Ett datum som på 80-talet och början av 90-talet förknippades med kravaller och upplopp i Lund med anledning av att några dårfinkar ville lägga ner en krans hos en annan död dårfink (Karl XII). En handling som var oacceptabel för vänsterfalangen och tillresta våldsbenägna maskerade danskar. Som alltid när två ytterligheter med våld som huvudargument möts hölls slaget vid Lund årligen denna dag, men i nutid i de något mer centrala delarna. En sorglig epok i vår annars stolta lundensiska historia. 

Första advent firades med yngste sonen och hans sambo. En mysig eftermiddag med glögg, kaffe, godis och en fantastiskt god saffranskärleksmums. Tiden för sockerstinna söndagar är här! Äntligen skulle man kunna lägga till, för om det är något år som jag har känt ett extra sug efter belöning i form av kakor och godis så är det detta miserabla 2020. Men nu är vi igång med årets mysigaste månad. Och som på grädde på moset så föll det stilla snöflingor i går kväll och i morse möttes man av vita buskar och vit gräsmatta! Fördelen med att bo i de södra delarna är bland annat att man ser gräset mellan snöflingorna, men vi är glada och tacksamma för det lilla. Pulkor och kälkar dras fram. Här i söder lär vi oss att det går utmärkt att åka i backarna även om det bara har landat fyra snöflingor. Vi är ett otroligt lättimponerat landskap när det gäller krav på snödjup! Å andra sidan är vi även ett landskap, som om det skulle få för sig att snöa rejält i, så lägger sig all snö på vägarna och gör härliga vallar som det är kul, men lite halvfarligt, att forcera. Den här snöstormen (den gav nog ett snödjup på 0,001 mm) avtog snabbt och nu är det i princip barmark igen. Det passar in i min egen julfilosofi - julen ska liksom växa fram inför varje adventssöndag med ett stort crescendo på julafton. Det är där någonstans i de faggorna, som det brukar brista med orken och mormor (alltid denna mormor!) återigen sitter och gråter. 

I år så ska jag mysa sönder december. Normalt är man ju knappt hemma under denna månad och hinner liksom inte njuta av alla ljus, förberedelser och pyntande. Sorgligt att inte få uppleva Dublin i julskyltning, men jag ska mysa med varm choklad - ibland toppad, ibland inte - och verkligen försöka få till den där förväntan man hade på julen som barn. Även om det betyder att jag sitter i min stickiga ärvda offerkofta, med gnisslande fioler och falskstämda harpor, tårögd och ensam vid en barrande gran. Tindra ska jag baske mig göra i alla fall! För det är pandemiskt tryggt och politiskt korrekt om jag klär julgranen med munskydd och undviker att hångla med den. Joråsåatt - Tomten lär upptäcka hur otroligt snäll och god jag varit med både handtvätt, schpriten och undvikande av fasta handslag och kramar. Wow, vad jag ska få julklappar!

Har varit hos frisören under eftermiddagen - utflexad; icke på arbetstid! Vad tror ni om mig?! - och hoppades på att det skulle ske någon form av vintermagi, men det krävs tydligen betydligt mer. Alla dessa romantiska julfilmer på Netflix som jag har betat av ljuger. Det kan låta hårt, men jag håller fast vid att det bara är lögn och dikt alltihop. Visserligen kanske Tomten har mycket att göra, men någon liten julängel hade han väl kunnat skicka ut som en räddare i nöden? Nöjd med färg och klippning, men jag tycker det gamla ansiktet hade kunnat bli utbytt nu när jag ändå satt där några timmar...

Växla upp och njuta av att tillbringa dagarna i mitt, om jag får säga det själv, vintervackra hem. Det är en lyx i coronamörkret att starta arbetsdagen i skenet av stearinljus med en stor kopp kaffe. Ingen stress bara njutningsfull flärd! Om man bortser från den överbelastning av arbete och möten som alltid infinner sig i december. Det är betydligt säkrare att det händer än att julkorten kommer fram i tid.

Farmor och Fjanten

Blev rekommenderad yoga och meditation från en "god" vän som tycker jag bär på mycket negativ energi. Själv väljer jag att kalla det djup frustration! Kan dessutom meddela att min "vän" tillhör de där som började med julmust för två månader sedan och redan tryckt i sig en ansenlig mängd pepparkakor med ädelost och en drös stackars skumtomtar. Men jag tycker om henne ändå. Även om hon har en hel del fel och brister. Och konstigheter! Hon är den enda jag vet som inte tycker om choklad. Ni läste rätt. Hon tycker inte om choklad. Hur konstigt är inte det? Dessutom ÄLSKAR hon fjanten Ernst. Har till min minsta yttring av glädje sett att han ska dyka upp igen i något övermysigt julprogram. Den självupptagne fjanten borde ägna sig åt social distansering långt ifrån TV-kamerorna om någon skulle fråga mig. Men det gör man så klart inte. Tur att Netflix har släppt 108 (typ) julfilmer så man har något att trösta sig med. Jag har sett tre av dem. Härligt pekoralt, fjantigt romantiskt och totalt intelligensbefriade. Precis vad som behövs denna pandemiska före julperiod. 

Barn är för härliga! När jag var ute och gick häromdagen var det en mamma och hennes dotter, runt fyra år. Skulle tro att de var på väg till förskolan - eller föris som man säger i Stockholm. Själv säger jag egentligen fortfarande dagis, även om jag vet att alla förskollärare blir kränkta. Herregud vad vi är lättkränkta! Nåväl, tillbaks till ämnet. Flickan hoppade liksom fram och berättade om hur hon och pappa hade varit på väg till lekplatsen på söndagen och hon verkligen hade längtat efter att få gunga. Men så kom de fram till lekplatsen, det var mycket folk och då hade hon sagt till pappa att "vi kan inte vara här för det är för mycket Corona på ett ställe. Man måste ta ansvar förstår du, mamma!" När jag var fyra år tror jag inte, och då var jag ändå ett ovanligt intelligent barn, hade någon större insyn i de sjukdomar som florerade i samhället. Idag lär sig barnen att säga covid19 och Corona långt innan de kan säga mamma och pappa.

Idag när jag var ute och joggade (egentligen borde jag alltid skriva joggade för jag har blivit en sådan där som håller på med runstreak - japp; atlet på väg mot maraton. Det är dock inte planerat inom de närmaste tjugo åren eftersom jag som max springer 3 km...) passerade jag en lekplats med runt åtta tultingar i treårsåldern. Tror det var dagbarnvårdare, eller som det heter på riktigt dagmammor, som hade någon gemensam aktivitet. Plötsligt hördes en liten späd röst: "Kom alla MINA KOMPISAR! Ni ska få äta äpple med mig!" De små overallklädda varelserna knatade glatt bort mot inkallaren. Så positivt med barns glädje och deras inbjudande omtanke. Där har vi vuxna ett och annat att lära oss.

På tal om vuxna så har jag funderat på varför det talas så lite om oss farmödrar? Vi är en diskriminerad grupp i samhället! Vem gråter på julafton? Jo, MORMOR! Men får man inte träffa i covid19 tid om man träffar sina kompisar? Jo, MORMOR! Vem ska man vara rädd om? Helt korrekt! MORMOR! Jag tror inte att jag har läst någon artikel under hela detta året som handlar om hur covid19 påverkar relationer med äldre utan att det är mormor som det är mest synd om. Man kan tycka att jag talar i egen sak, men nu räknar jag mig inte som någon skör gamling och är mycket stolt över att vara mamma till två söner och farmor till en liten kille, men jag kan inte låta bli att känna mig lite så där härligt svenskt kränkt å alla i massmedialt hänseende ,oviktiga farmödrars vägnar. Farmödrar är väl också människor! Eller? Mitt lilla underbara barnbarn älskar ju Bamse och för Bamse är FARMOR viktigast. Det  hans indoktrinerar hans egen farmor honom med varje gång vi läser om Bamse. Och jag vet att han förstår vartenda ord. Det där med begåvning går ju rakt nedstigande så att säga - *host*

Ljuset i tunneln är långt borta...

Folkhälsomyndighetens beslut om särskilda rekommendationer som infördes för Skånes del 27 oktober tar slut i dag. Enligt beslutet alltså, men med tanke på den mörka framtid som statsministern presenterade i går eftermiddag gällande den pågående smittspridningen så lär det fortsätta. Det är ju helt skenande siffror numera även om det med största sannolikhet går att hänföra till att det testas ganska friskt. Frågan är vem som smittar? Läser man på sociala medier är ju begåvningsreserven på tårna och enligt dem är det Någon Annan som är skyldig. För de själva är minsann inlåsta i sina hem och följer alla regler slaviskt, vilket är intressant. För med deras logik måste de ha någon form av kameraövervakning på samtliga restauranger, köpcenter och allmänna platser för de vet exakt hur vi andra beter oss. Fy fasen vad jag är trött på dessa korkade och allvetandes personer!

Personligen är jag både pandemideppig och mellan varven lite pandemipanisk. För en stund sedan kom den förväntade förlängningen av rekommendationerna i Skåne och Uppsala län. Nästa deadline är Lucia...

Suck! Debatten om huruvida munskydd är bra eller dåligt lär fortsätta med oförminskad takt och korkade argument. Personligen saknar jag tilltro till munskydd och hur begåvningsreserven ska klara av att använda dem korrekt är för mig en gåta. För det första är det inte bara att köpa ett munskydd i "billigaste butiken" och jag är definitivt inte intresserad att sponsra inköp! Varsågod att använda munskydd om du vill och till egen kostnad. För det andra heter det ENGÅNGSSKYDD av en alls icke så svårtydd anledning - det ska alltså kasseras när du har använt det EN gång! Inte läggas i väskan, i fickan, hängas på hakan eller under hakan och återanvändas. För det tredje ska det hanteras som riskavfall, det vill sägas inte kastas på marken eller var man nu tycker det är lämpligt. För det fjärde så produceras det allra mesta engångsmaterial i Kina... Det land i världen som har tjänat mest på pandemin. Det land i världen som är mest skyldigt när det gäller att sprida pandemiska virus. Det är inte första gången och med största sannolikhet heller inte den sista. Jag bojkottar Kina! Mitt val och icke det minsta förhandlingsbart! Precis som det är mitt val att inte bära munskydd. Se er om i de länder som infört krav på munskydd och haft lockdown i olika perioder: smittan ökar så fort man öppnar upp och detta trots munskydden. Använd sunt förnuft och följ rekommendationerna om att hålla avstånd, tvätta händerna, minimera fysiska möten och tänk efter före. Men du behöver inte lägga dig i vad andra människor gör! Den mentalitet som har blivit en farsot de senaste åren - långt före pandemin - att ständigt kräva att omgivningen ska göra och tycka som minoriteten är förbannat irriterande!

"Så du är vegetarian? Vegan? Frukterian? Ian? Och? Jag äter vad jag vill och skulle aldrig tvinga dig att äta kött. MEN! Jag accepterar inte att du tror att du är bättre än jag för att du har gjort ett annat val! Varför ska jag tvingas laga vegetariskt till dig om du inte lagar kött till mig eller ens kan acceptera att jag är militant köttätare?"

Jisses vad jag känner mig irriterad denna regniga tisdag! Pandemidepp, pandemipanik och pandemiirritation - livet hösten 2020 är hårt! Och som inte detta var nog så ska jag dela med mig av ännu ett moment som kan göra en både förundrad och irriterad... Detta är en ordentlig styggelse, väl i paritet med dem som redan startat med glögg, lussekatter, pepparkakor, julmust och skumtomtar...

Jag har under mina powerwalks och joggingturer kunnat konstatera - förutom att min kondition blivit bättre - att julen kommit ovanligt tidigt i år. För någon som är väldigt traditionell och konservativ när det gäller julhelgen är det ytterst plågsamt att se ljusslingor i trädgårdar, adventsljusstakar och adventsstjärnor i fönstren och, absolut värst av allt: en pyntad och tänd julgran i ett vardagsrum!!! Hallå! Jag protesterar å det grövsta. Någon jäkla ordning får det vara på detta året. Med tanke på den berömda karantänen som så många anser sig befinna sig i, så har de all tid i världen att ta tag i julen vid rätt tidpunkt, det vill säga med start till första advent. Därefter trappas julpyntandet upp inför varje advent. Det finns vissa regler som är till för att följas! Även 2020 där allt annat är inställt!

 

Längtan...

Och det blir bara värre och värre. Covid19 är verkligen en rejäl dos glädjedöd! Om den konspiratoriska enklaven som hävdar att corona är påhittat och att det i själva verket är ett stort experiment om krishantering har rätt, så ber jag att få hoppa av denna studie. Tack, men jag har fått nog!

Valde att köra in till kontoret i går eftersom vi är några stycken som ska styra upp, det vill säga rensa och omstrukturera vår gemensamma nätverksplats. Ni vet det där som alla vet behöver göras, men ingen orkar/vill/har-lust-att-ta tag-i, det jobbet har vi numera startat. Rensning behövs! Hittills (och då har vi kommit till bokstaven E) är det äldsta materialet från 2009 - vi visste inte att det fanns och ingen kommer någonsin att sakna det. Det var med skräckblandad förtjusning jag startade ut med Operation Socialisering på  morgonen. För det första ringde väckarklockan en timme tidigare. Att ta sig ut och visa upp sig utanför Skypemöte tarvar en helt annan förberedelse. Chockade mitt ansikte med smink (!) - det normala numera i det onormala är mascara, fuktighetskräm och lite frisyrfixande. Sedan kommer man ju till det där med att hitta lämplig klädsel. Med alla inställda evenemang och distansarbete har jag helt tappat fokus på vad man har på sig i den normala världen. Å ena sidan: UNDERBART att ha något annat än jeans (okej...det har hänt att jag suttit i pyjamasbyxor) och tröja! Å andra sidan: vad är "lagom"? Den här problematiken känner jag att man lägger alldeles för lite fokus på. Det är inte bara att öppna dörren och kliva in i det normala kontorslivet  - det kräver eftertanke och förberedelser. Sådant som man inte behövde tänka på när kontoret var det normala. Förutom de rent estetiska ingreppen behövde jag även slåss mot en lindrig panikångest. Måste varit så Don Quijote kände sig när han slogs mot väderkvarnarna. Viruset är i och för sig en verklig fiende, men ack så osynlig och lömsk. Undrar hur eremiterna som suttit "inlåsta i karantän" ska klara att anpassa sig till A.C (after Corona). För att inte tala om hur känsliga de kommer att vara för minsta lilla virusatom...

Tristessen delar jag med många det vet jag, men jag har så otroligt svårt att anpassa mig till rådande omständigheter. Inte i meningen att följa råd och rekommendationer utan anpassningen till begränsade möjligheter av kulturella stimulis. Det är inte det samma att titta på en streamad konsert eller teaterföreställning! Jag saknar sociala kontakter, utbyte av energi, fysiska möten och ett normalt hälsande. Armbåge eller den käcka lilla fotkicken är inte min melodi...

Förresten - har ni tänkt på en sak?! Om det blir skärpta restriktioner så att vi inte får lämna vår egen region ligger vi verkligen risigt till. Typ sex veckor till jul. Hur ska Tomten kunna leverera julklapparna?? Kan han arbeta hemifrån eller ska vi ha Skypemöte med honom på julafton för att se våra julklappar som kanske kommer att levereras under nästa år? Har det inte känts krisigt förr så gör det det desto mer nu! Tur, trots allt, att det är Chokladens dag och lillelördag. Jag dränker mina farhågor i vin och dämpar min deppighet med choklad. Och drömmer om en virusfri värld...

Den sällsynta förmågan att använda hjärnan

Höstmörker. Pandemi. Vemod. Presidentval. Inte konstigt att man känner sig lätt deprimerad. Och inte ett dugg kan man påverka det som sker! Följa rekommendationerna är självklart. Det gör nog de flesta av oss. Men snälla! Kan vi inte bara lägga ner all skuldbeläggning av vad andra gör? Låta bli att gjuta olja på inlägg från den begåvningsreserv vi har visat oss ha i alla frågor: från pandemi till folkhälsa via psykosocial kompetens och tolkningsföreträde till sanningen. Låt bli att läsa? Nej! Det är inget som ligger för mig. Jag har behov av att följa med i nyheter via olika flöden och försöker undvika att läsa kommentatorsfälten av den enkla anledningen att jag blir så heligt förbannad och bestört över den nivå som "debatten" förs på. Det är svårt att hitta större bevis på den utarmade kunskapsnivå som bara blir värre för varje år.

Det kan sägas mycket om Trump, men man får ändå ge honom att han är trendig med sin "Trumpism". Kan faktiskt inte påminna mig om någon gång tidigare när samhället har varit så otroligt fyllt av människor med narcissiska drag, flödande egoism - är du inte med mig är du mot mig, empatilöshet, maktfullkomlighet och en total oförmåga att hantera ett nederlag. Skrämmande, pinsamt och för mig oförklarligt. Sociala medier har självklart en påverkan liksom uppfostran av barn där man fokuserar på det elitistiska. Är du inte bäst, smartast och snyggast räknas du inte. Eller ännu värre - saknar rätt att leva. Och igår kom så det för många av oss efterlängtade beskedet: Biden har fått ihop flest elektorsröster och koras som segrare. Av alla utom Trump och hans odemokratiska svans. Måtte den mannen göra verklighet av sitt hot att emigrera - varför inte till sin goda vän i Nordkorea? Om nu någon lyckas få honom att lämna Vita huset... Det är som en riktigt dålig kalkonfilm, men tyvärr på riktigt.

Som tur är går det att ändra på beteende hos sig själv. Att ändra på hela världen är ju som att vända Potemkin på en tioöring. Jag tror faktiskt att vi alla kan påverka genom att ändra på vårt eget förhållningssätt. 

Gör man nya saker kommer andra tankar. Inte alltid genialiska, men i alla fall något annat.

Alla kan inte börja dagarna med att bara gå ut genom dörren och fortsätta gå, men jag tror ändå man kan göra rätt mycket för att bryta invanda mönster. Om man vill. Och om ögonen ser nya saker och fötterna går där de vanligtvis inte brukar gå – då kommer ett nytt läge automatiskt. Nytt spår. Nya tankar. Nya idéer. Det kan var en sådan enkel sak som att svänga av ett gathörn tidigare än vad man brukar. Ingen oöverstiglig uppgift, men det räcker för att lura hjärnkontoret!

Nuförtiden försöker jag medvetet avvika från mina planer och gör tvärtom emot vad jag tänkte. Mest för att retas med min egen hjärna. Och det funkar varje gång – hjärnan kan vara så enkelspårig ibland. Den blir först lite förnärmad över att man ignorerat en genomtänkt plan, men ganska snart anpassar den sig. Och så kommer en ny, otippad och kanske till och med kreativ tanke. Eller, vilket tyvärr också händer, en tanke om prokastrinering.

Det händer åtminstone så pass ofta att det är värt att upprepa utmaningen. Det bor uppenbarligen rätt mycket kraft i en bruten vana. Och det som i stunden är som den svartaste motgång kan i förlängningen visa sig vara den vändpunkt du så väl behöver. Det som gör dig livrädd gör dig också modigare än någonsin. Själv har jag med hjälp av att medvetandegöra mina tankar om detta tagit upp min kreativa ådra igen. Jag syr till mitt stackars icke ont anande barnbarn. Om han någonsin får ha på sig mina alster ligger ju utanför min beslutanderätt, men jag har riktigt roligt när jag sitter vid min symaskin och när jag ritar om mönster. Så roligt att jag har börjat plocka bland mina tyger för att sy åt mig själv också. Det ni!

Hösthelg i uppstramande tider

Denna dag är första dagen på mitt nya liv. Inget träningstjafs, bantande, sluta röka, veganism eller andra självförverkligande aktiviteter, utan här snackar vi hardcore! 

Jag startade fredagen med att lyssna på en otroligt inspirerande föreläsning med Johan Wester. Föreläsning är kanske mycket sagt, tanken var att det skulle vara ett samtal på 15 minuter men alla som någon gång haft förmånen att lyssna på denna estradör och inspiratör förstår ju att det inte räcker med 15 minuter när han drar igång något han brinner för. Det tog med andra ord dubbelt så lång tid och hade moderatorn inte avbrutit honom hade han säkert talat fortfarande. Och gärna för mig! Att lyssna till en visionär som har valt att se möjligheter och utvecklingspotential i dessa pandemiska tider var grymt inspirerande. En människa som sätter Vi:et framför Jag:et är en sällsynt företeelse i dagens självcentrerade värld. Plötsligt slog det mig att vi faktiskt är med om ett paradigmskifte. En omvälvande tid som kommer att, när eländet blivit hanterbart, att medföra en helt annorlunda framtid. Viss låter det spännande? Paradigmskiften uppstår med oregelbundenhet, t ex när jordbrukssamhället övergick i industrialisering och städerna växte. Eller när kunskapssamhället växte fram och industriarbetare plötsligt blev överflödiga. I stället för att sitta och gräva ner mig i dystopiska framtidstankar ska jag använda mig av en ny strategi. Det är faktiskt en ganska behaglig känsla att kunna säga: "Det där livet vi levde före mars 2020 var ju väldigt styrt och statiskt". 

Ovanstående skrev jag i fredags kväll. Från och med igår är det distansarbete till åtminstone 17/11 som gäller. Vänligen notera ordet distansARBETE! Det är inte, jag repeterar INTE, fråga om karantän. Ett ord som missbrukats sedan pandemin rullade in över oss... För min del handlar det om att ställa om till digitala utbildningstillfällen. Inte något jag direkt sett framemot, men ändå varit inställd på. Det kan ju inte komma som någon överraskning att smittspridningen skulle öka när vi började tillbringa mer tid inomhus. Eller att vi generellt skulle bli mer "lättsinniga" och "slarviga" med rekommendationerna ju längre tiden går. Coronatrötthet är en åkomma som åtminstone jag lider av - det känns både fysiskt och psykiskt. Kan inte låta bli att känna mig som medverkande i tagit nya en riktigt dålig dystopisk kalkonfilm. Dessutom blir jag otroligt provocerade av alla som inte kan ta ansvar! Det är inte nödvändigt att resa utomlands bara för att ni alltid har åkt på höstlovet, för att det är synd om er som inte fått den där veckan i solen - det har inte jag heller och att inte kunna resa stör mig otroligt, men det är så jäkla oansvarigt och egoistiskt när det pågår en pandemi som tagit ny skrämmande fart. Kan vi inte bara lägga vår egoism och egenmäktighet åt sidan och tänka på någon annan? Inte för alltid, men så att som många som möjligt klarar sig genom detta mycket märkliga och i mitt tycke, onödiga år? Det är inte bara de som dör av covid19 (vidhåller att vi måste avvakta dödstalen för att se hur mycket dessa skiljer sig från normalår), utan framförallt vad gäller den psykiska ohälsan som redan nu stiger oroväckande.

Hur kan jag påverka? Inte ens jag, och då har jag höga tankar om min egen förmåga, kan gå ut och stoppa viruset, men jag kan ändra mitt förhållningssätt. Och det är där hardcore kommer in. Gå utanför din comfort zon: le mot en främling, hälsa på dem du möter när du är ute på promenad/joggar/strosar, ge någon en komplimang - själv möttes jag av en otroligt glad och trevlig kvinna när jag skulle hämta ut ett paket på Ica; jag talade om för henne att hennes bemötande gjorde min dag och hon tackade glatt men överraskat. Blir du glad om någon ger dig en komplimang? Självklart blir din medmänniska det också! Bäst av allt - alla har råd med det för det kostar absolut ingenting! Min målsättning är att försöka vara positiv och åtminstone en gång per dag lyfta någon medmänniska. Det kommer med största sannolikhet kännas motigt, men jag tror att det kan få mig själv att må bättre och förhoppningsvis göra så att jag orkar stå emot det depressiva mörker som även normala år slår undan benen så här års.

Nu stundar i alla fall helg med både Halloween monster och gravsmyckning. Jag tycker man kan fira både och, även om det kommer att bli annorlunda även med detta firande 2020. För egen del blir det traditionellt Hallå vin- firande i dagarna två. Idag ska jag bjuda söner med respektive och min särbo på fredagsmiddag och, förhoppningsvis lite sällskapsspel och massor av barnbarnsmys. I morgon kväll blir det middag med goda vänner efter ljuständning i minneslunden. Livet går vidare och vi får göra det bästa av situationen. Håll avstånd, tvätta händerna och håll ut! Vad hände med "En svensk tiger"?

Enough is enough!

Det är hög tid att svenska politiker vågar ta tag i den heta potatisen - utövarna av den radikala islamismen som ideologiskt saknar vilja att anpassa sig till ett sekulariserat demokratiskt samhälle. Mordet på den franske läraren Samuel Paty är en väckarklocka och vidrigheten i det bestialiska utförandet i kombination med att bilder på hans avhuggna (!) huvud sprids på sociala medier borde få alla att reagera. Inte bara reagera utan det är hög tid - kanske till och med för sent - att AGERA! Vi kan inte längre blunda för vad dessa galningar är kapabla till och att deras motiv är att sprida skräck och splittring. Enligt Sydsvenskan ska mördaren på Twitter ha skrivit: "Macron, de otrognas ledare, jag har avrättat en av dina helveteshundar, som vågat förringa Muhammed". Min franska är ytterst begränsad så jag kan tyvärr inte göra någon källkritisk analys, men uttalandet är helt i linje med hur det brukar låta.

Svensk polis rapporterar om ökade hot och angrepp från allmänheten. Intressant att notera är att de filmsekvenser och bilder som läggs ut på angriparna till 90 % visar, och nu kommer jag att skriva något som är icke politiskt korrekt så ni som är lättkränkta och överkänsliga mot att man säger sanningen kan blunda, en folkhop av icke europeisk etnicitet. Låt oss tala klartext! De som kommer hit för att slåss för Muhammed och radikal islamism: skicka tillbaka dem. Ärligt talat så struntar jag i om de drabbas av dödsstraff i sina hemländer - hellre det än att vi får se halshuggna lärare eller poliser i Sverige. Dessutom gör vi alla dem som flytt från radikalt förtryck och kvinnoförnedring en stor tjänst, nämligen att slippa kontroll av självutnämnda "sedlighetspoliser".  

Utvecklingen syns dessvärre även på antal kvinnor, med eller utan barn, som tvingas till skyddat boende och/eller ny identitet. Jag är väl medveten om att det finns svenska män som hotar, misshandlar, våldtar och förnedrar sin partner och sina barn, men nu talar jag om de utländska, företrädesvis muslimska, män som ser kvinnor som sin egendom, svartsjukt bevakar dem och inte klarar av den stukade manligheten som blir effekten av att kvinnan vill separera, polisanmäler eller flyr för sitt eget och sina barns liv. Varför, och detta är en ärligt ställd fråga från en kvinna som älskar män, ska kvinnorna straffas med att bli avskurna från sin familj och sociala trygghet? Går det inte att utvisa förövaren så är alternativet att låsa in honom och kasta bort nyckeln! 

Jag är så trött på daltandet med våra kriminella icke anpassningsbara  "nysvenskar" och blir så ledsen att jag framstår som rasist - ett epitet som alltid kommer som ett brev på posten om man vågar lyfta upp realistiska problem som beror på problem med integration och direkt felaktiga asylgrunder. Jag öppnar gärna mitt hjärta, men då ska det vara för dem som har en vilja att leva i ett sekulariserat samhälle efter våra demokratiska lagar och värderingar. För att föregå kritiken så vill jag understryka att jag aldrig kommer att rösta på ett nationalistiskt eller rasistiskt parti! Det är så långt ifrån mina personliga och ideologiska grundvärderingar som man kan komma. Om du funderar på att bemöta inlägget med syrliga kommentarer om att jag är rasist så kan du spara på de bokstäverna och lägga dit tid på något annat - min tid är för värdefull för att jag ska lägga energi på nonsens!

Höstens vemod rullar in

Herregud vad jag är dålig på att uthärda! Det här med att leva mitt i en pandemi som begränsar mig och min kalender är enormt påfrestande. Råkade lyssna på FHM:s presskonferens igår och det går ju åt totalt fel håll. Europa stänger ner på nytt. Lokala rekommendationer med anledning av en lavinartad smittspridning i flera regioner. Inte minst i Skåne, som tidigare har varit relativt förskonat. Danmark stänger troligen gränsen igen i morgon. Bra tycker jag. Det finns ingen som helst anledning att ge sig ut på onödiga resor. Dessutom har danskarnas beteende varit enormt dubbelmoraliskt och är det något jag starkt ogillar så är det dubbelmoral! Det är väl lika bra att man hamstrar toapapper så man klarar ytterligare ett halvår i hemmets tristess. Jag är ju inte i karantän, utan arbetar när jag är hemma, vilket innebär att jag har dåligt med tid att vara på byggmarknader och sköta renoveringar på hemmaplan. Ett litet ljus i mörkret är i alla fall att Försäkringskassan återgår till den gamla ordningen med läkarintyg vid längre sjukdom och intyg vid längre vård av barn. Det är alldeles för mycket skattepengar som har hamnat på fuskares konton. Med tanke på den otroliga begåvningsreserv som har visat sina framfötter sedan pandemin bröt ut, så lär det vara horder med folk som skriker när dessa pengar ska betalas tillbaka till statskassan. För dessa små vidriga utnyttjande råttor känner jag endast förakt!

Som jag trodde blev det värre till hösten. Corona kopplat till mitt allmänna vemod som rullar in i slutet av oktober, när mörkret är en ständig följeslagare och livsglädjen liksom hukar sig, är en väldigt depressiv kombination. Och hur försöker jag då mota Olle Vemod i grinden? Jo, med att läsa skildringar av söndrande familjer, destruktiva relationer och annat elände. Klok är jag inte, men får vara glad att jag ändå har lite självinsikt och en hel del självdistans. Senast läste jag Alex Schulman "Överlevarna" - miljö, - och personskildringar är sig lika från hans tidigare biografier. Han har en fantastisk förmåga att fånga vardagen, kanske mest med fokus på det mörka. Det är det som tilltalar mig. Det är på något märkligt sätt som att läsa om känsloyttringar fån min egen barndom. Händelserna är inte mina, men de känslor som frammanas inom  mig när jag läser om destruktivt, omoget föräldraskap, känslan av misär och smuts sätter sig som sorgkanter under naglarna. Det är som okända och obearbetade barndomstrauman plötsligt ger sig till känna i flyende ögonblick när jag läser. Svårt att förklara och jag låter antagligen helt snurrig. Läste en artikel om en så kallad "giftig förälder" och kunde känna igen en hel del: överdramatiserande, brister i empati och ett behov av att alltid ha sina egna känslor och behov i fokus, stort kontrollbehov med orimliga krav oftast kopplade till sin egen personliga sfär, duktig på att trycka ner sina barns prestationer, skyller ifrån sig på någon annan familjemedlem eller manipulerar sanningen. Med facit i hand en spot on sammanfattning av min uppväxt. Det är något väldigt sorgligt att upptäcka något sådant. Lojaliteten och solidariteten med familjen försvinner samtidigt som det på något märkligt sätt helar självkänslan på sikt. För mig är det absolut viktigaste att jag själv inte blir sådan. Förhoppningsvis hjälper de mig att få insikt att grotta ner mig i dessa familjeskildringar - även om det ibland gör jäkligt ont...

Shame on YOU!

Få saker gör mig så förbannad som när man missbrukar våra välfärdssystem eller, som nu under pandemin, möjligheterna som de tillfälliga ändringarna från Försäkringskassan ger där karensavdraget är borttaget och kravet på att lämna läkarintyg flyttats från dag 8 till dag 22 i sjukperioden. Jag kan inte förstå hur man har mage att utnyttja detta för saker som överhuvudtaget inte är relaterat till covid19.

Alla dessa arbetsskygga latmaskar som inte får som de vill på jobbet, utan i stället stannar hemma i tre veckor. Väl medvetna om att det inte är någon idé att gå till läkare för det de lider av är varken psykiskt eller psykiskt förknippat med medicinvetenskapen. Shame on you!

Vi har även kategorin som under flera år har varit "sjuk" på måndagar (ja, jag antyder alkoholproblem...) och nu, när karensavdraget inte dras fullt ut ser man sin chans att stanna hemma ytterligare strödagar. Shame on you!  

Jag tror att det som irriterar mig mest är att dessa människor är så infantilt korkade! Jag är övertygad om att majoriteten tror att det är chefen som straffas. Nej! Det är deras kolleger som vecka ut och vecka in får arbeta för att täcka upp för dessa utnyttjande egoistiska parasiter. På vissa ställen är det väl så att chefen går in och täcker upp vid sjukfrånvaro, men det är nog snarare undantag än regel. Shame on you!

För att inte tala om alla företagare som det senaste halvåret har valt att gå i konkurs för att slippa undan skulder som uppkommit i samband med dåliga riskfyllda investeringar. När konkursen är ett faktum, personalen har fått gå... Då köper samma ägare upp det nu skuldfria företaget för en spottstyver. Sham on you!

Sedan har vi ju företagarna som var väldigt snabba att permittera medarbetarna för att få del av alla dessa pengar som urskillningslöst har östs ur statens välfyllda lador. Shame on you!

DET ÄR MINA SKATTEPENGAR OOCH MIN FRAMTIDA PENSION SOM PÅVERKAS! 

Vad jag önskar att alla dessa egoistiska osolidariska parasiter ska drabbas riktigt rejält av karma. De som har fuskat sig till ersättningar eller kalkylerat med konkurs för att bli av med skulder - måtte de bli återbetalningsskyldiga. Shame, shame on you! 

Dessutom kan ni ju fråga er vem som kommer att få betala för er egoistiska kortsiktiga "lösning"... Jag tänker inte avslöja det här, men ni kommer att ett och annat att förklara för kommande generationer!

Kverulant - min melodiösa ko på isen!

Kom inte mörkret ovanligt tidigt i år?!? Jag vet! Jag skriver detsamma varje år vid den här tiden, men det känns som om det är för varmt för att det ska bli beckmörkt typ kl. 20. Ingen idé att älta det lilla världsproblemet. Det finns så mycket annat att irritera sig på. Alla dessa självutnämnda experter som aldrig slutar att poppa upp i den ena frågan efter den andra, till exempel. Den ena mer korkade än den andra. Begåvningsreserven är säkrad för lång tid framåt - det är i alla fall en sak som är säker. En hel del av dem är uppenbarligen avlönade av oss skattebetalare. Kan man slippa betala skatt om man inte ställer upp på det som beslutats? Kanske jag ska göra slag i sak och starta upp min privata maffiaorganisation? Tanken på att kalla mig Donna Corleone är faktiskt lockande. Lovar dock att det inte kommer att bli några avhuggna hästhuvud eller ond bråd död (eller...kanske...någon liten fängelsehåla för de värsta fallen). Jag får nog tänka över den delen ett varv till. 

Först tänkte jag att jag skulle drämma till med ett tidsenligt inlägg om kost och träning. Insåg dock att jag är så oerhört trött på alla dem som plötsligt har utsett sig till experter inom området träning och kost. Det är så otroligt lätt att få i gång den sekten (som för övrigt skiljer sig från dem som har tränat och kanske bantat i det tysta utan bekräftelsehoreri). Nämn till exempel att du har uteslutit citroner ur din diet...kommentaren kommer direkt: "hur mycket har du gått ner??!!". Jag har insikt i att jag inte är kost,- och träningsexpert. Långt därifrån! Det jag äter och dricker inmundigas med njutning och utan att räkna kalorier. Det jag springer, gymmar eller powerwalkas är för min egen skull. Jag behöver inte hejarop och annan bekräftelse som gäller min vikt eller mitt utseende! Kopplat till min matstörning (nu är jag störd också, men åt andra hållet), men också för att jag har blivit så gammal och vis att jag faktiskt vet att snygg och smal inte är kompatibelt. Sorry, men så är det!

Annat man kan reta sig på är ju chefer - mycket tacksamt irritationsmoment. Jag har en uppsjö av dåliga chefer att välja anekdoter ur verkligheten om. Tror jag hade otur från början med att få chefer som hade en trygghet i sig själv och sin ledarstil. När man inte ens kan läsa och förstå tämligen enkla instruktioner blir åtminstone jag både förundrad och förbannad. Och värre lär det bli när man, med förskräckelse, inser hur låg bildningsgrad den kommande generationen får med sig från sin skoltid. Bevara mig från framtiden kanske ska bli mitt nya motto...

Skadeglädjen frodas åtminstone. Danmark, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien ser återigen en skrämmande kurva gällande smittspridning. Allvarligt talat - vem trodde att man skulle sitta och fundera över smittspridning, R-tal och liknande? Plötsligt är den europeiska rösten om Sveriges "farliga coronastrategi" väldigt tyst. Säger som jag sagt förut: jag tror på Tegnell och hans kolleger! Vi ser nu tydligt att lockdown inte hjälper. Vi måste lära oss leva med även detta virus. Är det förresten bara jag som ligger vaken om nätterna och funderar över den underdödlighet vi har haft i Sverige senaste tiden? (OBS! Ironi!). Håller fortfarande fast vid min åsikt att när dödligheten för detta år presenteras nästa år kommer det inte att vara någon överdriven överdödlighet. Nog om det!

Danmark och danskarna ser ju ofta sig själv som lite bättre än oss svenskar - likadant åt andra hållet, men det är mer befogat 😇. Nu, ganska många år efter resten av världen, har Danmark fått upp ögonen för #metoo. Vem kunde tro att även i hyggets land hittas detta problem?

Har precis avslutat Lydia Sandgrens hyllade debutroman Samlade verk. Den är välskriven och fascinerande med intressanta personskildringar. Dock kan jag inte låta bli att irritera mig på att den är så snarlik Klas Östergren. I mitt tycke så till den milda grad att om jag inte vetat vem författaren var hade jag gissat på Klas Östergren - en författare som jag högaktar och läser med stor behållning. Förvånansvärt att den inspirationskällan inte nämnts i någon av de recensioner som jag har läst. Gränsdragningen mellan inspiration och nästintill kopiering (om än mycket snyggt utfört) gnager hela tiden i bakhuvudet. Tyvärr förtar detta en del av läsupplevelsen och hade jag inte läst så mycket av Klas Östergren hade jag säkert varit väldigt imponerad av denna debutant. Det är en mäktig, nästan episk diger roman som absolut är mer än läsvärd, men likheten med Östergren är påträngande...

Längtan efter ett liv som inte styrs av andra

September har anlänt och jag tycker nog att det fortfarande är behagliga temperaturer. Härligt krispiga morgnar och kyliga kvällar. Jag gillar ju hösten och möjligheterna att tända ljus och mysa inomhus med en bra bok, men ogillar om det är horisontellt regn och blåst varenda dag. Med tanke på allt elände så blir jag inte ett dugg förvånad om det blir en riktig ruskhöst...

Pessimisten inom mig har tagit över. Det här med att leva utan deadline på pandemin är mentalt påfrestande tycker jag. Det där med nyttigheten att stanna upp, känna efter och eventuellt skapa nya möjligheter för framtiden är absolut inget jag lyckas med. Tyvärr! För visst hade det varit fantastiskt att plötsligt veta vad man vill bli när man blir vuxen! Och ha vägen utstakad! Det tycks ju aldrig vara så att de som lyckas med detta har några problem längs vägen. Förutom att ha både väg och mål utstakat så krävs det ett ekonomiskt oberoende. Där fallerar det direkt... Om Någon Annan hade existerat i mitt liv och säkerställt min pension och gett mig en ekonomisk säkerhet under vägen till Målet - då hade jag kanske vågat ta det där språnget rakt ut i det okända. Jag har en del kolleger som har valt att gå ner i tid, men jag är för feg. Eller om det handlar om en ekonomisk medvetenhet. Korkat egentligen för ingen av oss vet ju egentligen om man får uppleva pensionen. 

Någonstans tror jag att det är en mental kollaps också att inte ha någon definierad arbetsvecka. Dagarna flyter in i varandra och det där distinkta "äntligen fredag!" infinner sig inte på samma sätt när man tillbringar arbetsdagarna på distans. Jag vet människor som väljer att gå till jobbet på fredag för att få ett avslut på arbetsveckan. Lite som när jag arbetade i skolans värld och det inte blev sommarlov utan "Den blomstertid nu kommer". Märkligt hur vi reagerar som människor beroende på vilken personlighetstyp vi är...

Snart dags att sätta punkt för denna arbetsvecka, som mestadels har varit på kontoret. Trevligt att träffa kolleger och ta del av kontorsskvallret, men samtidigt har alla blivit väldigt egoistiska under tiden vi har distansarbetat. Den kollegiala hjälpsamheten har i princip försvunnit och det är som det viktigaste är att få "arbeta" hemma - inte att se till att arbetet blir gjort. ingen ska inbilla mig att det är unikt för mitt kontor och det ska bli väldigt intressant att se hur normaliteten kommer att se ut när vi har fått ett någorlunda säkert vaccin och pandemin läggs till som ett kapitel i historieböckerna. Kommer vi att se ett nytt paradigmskifte - en ny värld som likt Fågeln Fenix uppenbarar sig ur de pandemiska ruinerna? Om detta vet vi inget. Vad jag hoppas är att det ska bli möjligt att resa för hyfsade pengar när eländet är över. Visst är det ett i-landsproblem, men personligen längtar jag. Till nya möjligheter. Till öppna gränser. Och framförallt till kontrollen över min egen kalender.

När man tvingas polarisera sig eller OOOPS - jag gjorde det igen

Tillbaka på jobbet sedan förra måndagen. Pandemin fortsätter, vilket för min del betyder hemmakontor varannan vecka. Det har sina fördelar, men även nackdelar. Skönt att slippa stressa iväg på morgonen och att ha ett kylskåp att plocka ur till lunch. På sikt tror jag att det är positivt att arbetsgivaren uppmärksammas på att det på många områden faktiskt fungerar med distansarbete och att man kan erbjuda en större flexibilitet i arbetet - bra för miljön (färre pendlar till jobbet) och mindre behov av dyra kontorslokaler. Jag tror dock att det behövs en dialog om hur många dagar per vecka det är rimligt att arbeta distans. Det kan inte vara mentalt hälsosamt att arbeta hemifrån månad efter månad på grund av, i många fall, påhittade krämpor och obefogad rädsla. Förr eller senare måste man hantera världen utanför den "trygga" hemmabubblan. Har man inte blivit sjuk förr lär man bli det då! Titta bara på vår omvärld, som stängde ner totalt för att minska smittspridningen. Efter sommarens fria lek så ökar covid19 på nytt. Allvarligt talat...trodde någon på att viruset skulle försvinna för att dörrarna stängdes?!? Är det en tillfällighet att smittan ökar i Skåne (främst på Österlen, men i stockholmarnas värld sträcker sig Österlen från Trelleborg till Kristianstad) och på Gotland? Semesterfirande stockholmares favorittillhåll... Jag skyller inte på stockholmarna, men någonstans brast det där egenansvaret när semesterperioden dök upp. Det är också intressant att se att smittan i storstadsregionen i Skåne har ökat efter resor utomlands; företrädesvis till Spanien och Kroatien. För visst är det en mänsklig rättighet att resa vart man vill på sommaren?!? Personligen är jag så totalt utmattad av allt som har med Corona att göra. Den ena mer befängda teorin än den andra, kastas fram ivrigt underbyggda av begåvningsreserven som numera är smittskyddsläkare och folkhälsovetare.  För tillfället är jag väldigt lättprovocerad... Det var till exempel inte så bra för mitt redan höga blodtryck att läsa en artikel om att vi behöver arbeta flera timmar för att ha råd att betala för alla som bidrar till samhället med hjälp av bidrag (japp - IRONI!). Eller att läsa om vägtullarna som har ordnats av Al Khan klanen i Göteborg som jag skrev om när jag läst Familjen... De brutala övergreppen mot tonårskillarna i Solna förbättrade inte mitt provokationskonto mindre... Eller att amerikansk polis skjuter en man med SJU skott i ryggen framför hans barn. Oaktat vad han har gjort så måste detta gå in under rubriken obefogat våld. Förstörelsen av våra kyrkor - ingen ska inbilla mig; oberoende ateist, att det i en församling med tio svenskar är någon av dessa som bestämt sig för att slå sönder fönster på kyrkorna... Med ryssarnas maktuppvisning utanför Gotland som grädde på moset kan man säga att jag har skäppan full! 

Med tanke på ovanstående är jag även trött på den begåvningsreserv vi har som numera är specialister inom rättsväsendet och statsvetenskap. Hur kan det komma sig att deras höga kompetens inte genererar anställningar? De borde vara en enorm tillgång dessa tider. Väldigt stort fokus läggs på att det är polisens och politikernas fel. ALLT! Egenansvar och föräldraansvar är tydligen helt avskaffat. Så typiskt mig att leva i det förgångna. Till vårt samhällssystemviss del kan jag dock hålla med: det svenska rättsväsendet och då framförallt lagstiftningen är inte kompatibel med den verklighet som vi lever i. Jag trodde aldrig jag skulle bli för strängare straff, lägre straffålder och ställa krav på utvisning för kriminella, men nu är jag beredd. Påskynda lagstiftningen så att även de yngsta kriminella blir inlåsta, ta bort straffreduceringar - det ska snarare vara ett incitament till längre straff om det handlar om gängkriminalitet, sluta upp att låta de kriminella och deras anhöriga gråta ut i media - de ska överhuvudtaget inte bevärdigas med uppmärksamhet, klanerna ska direkt utvisas - deras rättigheter är numera obefintliga och de har visat att de inte är intresserade eller har förstånd att anpassa sig till våra lagar och regler; de vill ha kvar den makt och status de hade där de kom ifrån: varsågod att återvända, säger jag!

Tyvärr är det så att den uppflammade vrede som vi ser omkring oss med anledning av att gemene man (och kvinna) ser att det som varit Sveriges storhet och stolthet, bryts ner av gäng, klaner och maffia som ser Sverige som ett paradis på grund av vår humanitära välvilja och naivitet till mänskligheten, inklusive dessa avskum som har lyckats nästla sig in. Det dröjer inte länge innan vi ser medborgargarden som tar saken i egna händer. Behöver jag skriva att vi är på farlig väg? Behöver jag skriva att vi inte kan vänta längre? Något måste göras NU (egentligen för tio år sedan när tendenserna började skönjas)! Spänningen är ju inte direkt olidliiig  när det gäller vilket parti som lär gynnas av detta i nästa val.

Nackdelen med distansarbete är just ovanstående: för mycket tid att reflektera över omvärlden och tid att analysera förbättringar. Sådant hinner jag aldrig göra på kontoret. Där måste man ju vara social och iaktta ett visst mått av politisk korrekthet enligt rådande policydokument. Privat är jag ytterst sällan politiskt korrekt. Det ligger liksom inte riktigt för mig och dessutom är livet alldeles för kort för att hålla på att tillfredsställa alla. Positivt är dock att jag äntligen har kommit mig för att börja gymträna igen.  En gång är visserligen ingen vana, men man ska börja någonstans och med tanke på den träningsvärk jag har i bröst, - och axelmuskler så lär jag behöva dagens pass. Ont ska med ont fördrivas! 

Familj - hopp, förtvivlan och totalt livsfarligt

Jag har skrivit det förut men skriver det igen: 2020 är ett märkligt år! Personligen är jag väldigt orolig för vad den här pandemin gör med oss som flockdjur. Vi är inte, även om det kan tyckas så när man ser sig om i världen, skapade för att leva som solitärer. Vi behöver att sammanhang för att fullt ut fungera som människor. Detta är min fasta övertygelse! Jag är inne på min femte semestervecka och har fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Semesterlugnet och "att ta dagen som den kommer" vill inte infinna sig, sömnen är fortfarande ryckig och osammanhängande. Den inre stressnivån är jättehög och det bådar inte gott för en arbetsmässigt krävande höst (all utbildning som blev inställd under våren måste ju tas igen och med tanke på att restriktionerna gällande hanteringen av covid-19 kvarstår så blir det dubbelt så många utbildningstillfällen för att glesa ut i lokalerna) och dessutom en höst där hemarbete ska bedrivas varannan vecka. Om inte den psykiska ohälsan märks när höstmörkret lägger sig så blir jag väldigt förvånad...

Tillhörighet är ett nyckelbegrepp för detta inlägg, som har att göra med att jag under sommaren har läst två - sinsemellan väldigt olika - böcker som har gjort stort intryck på mig. Att få anledning att utforska sina egna ståndpunkter i relation till det man läser är för mig en stor anledning till att lägga tid på läsning. Det händer något inom en när man tillåter sig att bli berörd av litteratur och lyckas bortse från att det inte alltid är så stilistiskt eller "vackert" skrivet. Att låta tankarna flöda fritt.

Den första romanen jag vill lyfta fram är Moa Herngrens "Svärmodern". För mig var det första gången jag läste något av henne och jag har ingen särskild relation till henne, trots att hon har skrivit en hel del kritikerrosade romaner och TV-serier. Man kan säga att jag föll för hajpen kring denna bok. Och det är jag glad för! I stora drag handlar det om en kvinna (Åsa) som levt ensam med och för sin son. När sonen blir gravid med sin flickvän, som för övrigt är dotter till kvinnans bästa vän och sedan liten sanslöst bortskämd och van att få sin vilja genom oavsett konsekvenserna för omgivningen, så rämnar Åsas tillvaro. Hennes hjälpsamhet och kontaktsökande tar sig gränslösa uttryck och till slut är relationen till sonen och hans familj helt slut. Det intressanta med den här romanen är hur den uppfattas av läsarna. Som mamma till två söner kan jag tycka det är oerhört intressant att det snarare är regel än undantag att det är mannens mamma som utmålas som SVÄRMOR (valet av versaler är medvetet) i romanerna. Det är som om vi mödrar till söner skulle se våra svärdöttrar som potentiella rivaler om våra söner. Nu kan jag bara tala för mig själv, men så är det definitivt inte! Min erfarenhet är att kvinnor generellt tenderar att knyta sina döttrar hårdare till sig - ett faktum som jag tydligt sett hos de väninnor och bekanta som har både döttrar och söner. Dessa band blir naturligtvis svåra för en partner att knyta upp och för att inte stöta sig med flickvännen så väljer man att tiga och, i slutändan, riskerar man att bidra till att relationer kan bli kyliga eller till och med försvinna. Blod är definitivt inte alltid tjockare än vatten! Är det detta som gör att det i många kulturer är kvinnan som flyttar in hos mannens familj (HU!) när de gifter sig? Slående när man läser kommentarer från läsare (och utan statistiskt underlag är jag övertygad om att de flesta som läser denna roman är kvinnor) är  att mödrar till döttrar tycker att det är svärmodern som är den vidriga ondsinta karaktären medan mödrar till söner eller både söner och döttrar tycker att det är svärdottern som är roten till problemen och att hennes beteende är både gränslöst egoistiskt och totalt utan empati. Det är svårt att inte ta ha synpunkter på bådas uppförande och bådas försvar som handlar om smutskastning av varandra och där sonen till slut får välja sida. Naturligtvis väljer han sin partner! Som mamma är man faktiskt dum på riktigt om man tror att man har en chans i de fallen. Åtminstone om man har en son... Sammanfattningsvis är den väl läsvärd och en utomordentlig roman att diskutera relationer och familj utifrån. Jag tror alla kan känna igen sig - både i svärmodern och svärdottern.

Senast läst bok är Johanna Bäckström Lerneby "Familjen". En reportagebok om familjen Al Asim som styr Angered och har finger med i styrningen av andra så kallade utanförskapsområden i Sveriges storstäder. Jag har nog sällan varit så uppgiven när jag lagt ifrån mig en bok. Alla, jag menar verkligen alla, borde läsa detta reportage som bygger på myndighetsutlåtanden, domar och intervjuer med offer och förövare. Framför allt borde alla politiker som anser sig ha rätt att uttala sig i fråga om invandring och utanförskap läsa den. Läsa denna och få en utbildning i vad klansamhällen innebär. Sverige har naivt och med stor okunskap tillåtit att det har växt fram skuggsamhällen som styrs av helt andra lagar och regler än de som är stiftade i en demokratisk process. Jag betackar mig för påhopp om rasism och liknande epitet. Det här handlar inte om strukturell rasism! Mina åsikter är förankrade i kunskap vad gäller islam och statsvetenskapliga metoder, analytiskt tänkande och källkritisk infallsvinkel. Klansamhällen och ett demokratiskt statsskick är i kollision! Personligen vill jag inte ha imamledda fraktioner som styr invånarna. Svenska politiker måste våga se sanningen i vitögat och agera! I Allahs namn styrs hela stadsdelar och man anser sig stå över de lagar som gäller. Det var länge sedan jag blev så upprörd, förbannad, rädd och fylld av hopplöshet som när jag läste denna bok. Ett samtidsdokument taget direkt ur verkligheten. En familj - en klan - som håller samhället i skräck. Hur kan politiker leva med att ha släppt in kreti och pleti i vårt land? För oavsett så har rasism flera ansikten. Även om vi i politiskt korrekta Sverige har svårt att tala om det. Alldeles för många av dessa så kallade flyktingar, ja, jag anser att många av dem saknar skäl för att kallas flykting, har en unken kvinnosyn. En kvinnosyn de bär med sig via sin kultur och religion; en kvinnosyn som ger dem rätt att våldta och förnedra unga flickor och kvinnor. För trots allt...vi är ju bara horor...

Läs, men var beredd på känslor som du kanske inte visste att du hade!

När visarna slutat gå

En vecka  till semester och det börjar kännas i såväl kropp som själ. En märklig känsla eftersom jag har tillbringat dubbelt så mycket tid hemma som normalt. Distansarbete varannan vecka och inga resor på hela detta halvår i kombination med alla inställda aktiviteter gör att jag har en väldigt lustig tidsuppfattning. Det är ju dessutom lite påfrestande att se sitt hem så mycket i dagsljus! Herregud vad det behövs städas, men det som bör göras inomhus hinns inte med nu när det finns så mycket att hitta på utomhus. Operation "Klippning av ligusterhäck med handkraft" är avslutad för denna gången  Älskar att arbeta med egen handkraft! Och att klippa häck ger en underbar tillfredsställelse. Något som syns, förändrar hela rummet i trädgården och dessutom ger gratis motion. Jag får samma tillfredskänsla av fönsterputsning och målning. Det är harvandet med dammvippa och dammsugare som inte riktigt är min melodi. Otacksamt kvinnogöra, som syns i typ tio minuter och sedan är det dags att börja om. Mannen, som tycker man ska använda maskiner när sådana finns, fick dock äran att klippa syrenhäcken med elkraft. Ibland får man svälja sin "kan-själv"-replik och låta någon hjälpa en. Jag har klippt syrenhäcken med hjälp av häcksax, sekatör och såg. Det tog larvigt lång tid, var helvetiskt jobbigt och blev inte speciellt bra. Men, även jag lär av mina misstag! Och lyckas svälja min stolthet - sällsynt, men det händer! Nu är således väggarna i trädgården fixade och jag har en massa bilder i huvudet om hur jag ska förändra. Jag säger ju att jag tillbringar för mycket tid hemma! En av planerna är att sätta upp plank i ena hörnet och där bygga trädäck med pool. Som alltid när man börjar tänka nytt så ser man bara möjligheterna, men nu när jag verkligen börjar gilla denna idén så uppenbarar sig alla problem. Inte så att jag har tänkt bygga planket själv - även jag inser mina begränsningar! - men det är en stor bok, sisådär tio meter hög som är i vägen. För mig är det en gåta att man planterat ett så stort träd i en liten villaträdgård... För att inte bli helt trädlös så funderar jag på något annat mindre träd i en annan del av trädgården, som då betyder att jag behöver gräva bort en attans massa annat som står där. I skrift inser jag att det säkert bara blir en "bidde" av detta också. 

Ur tristess frodas kreativitet har jag hört sedan barnsben. Och, pinsamt nog, även inbillat mina söner. Det stämmer inte! Jag har haft en jäkligt tråkig vår och det känns som tristessen ska kväva mig. Inte den minsta lilla gnutta kreativitet slår rot och min elefantskötare har fullt upp med att få mig ur sängen på morgonen. Tur för honom att jag har skapat ett behov av min morgonträning: powerwalk och joggning. Hade det inte varit för dessa tvångsmässiga aktiviteter hade jag väl suttit som en fet soffpotatis och vräkt i mig chips och godis dagarna i ända. Lite karaktär har jag och försöker hålla sötsuget stången, men det är svårt. Så mycket lättare arr vältra sig i självömkan. På sätt och vis är det en nyttig erfarenhet att se hur mycket en fulltecknad kalender betyder för självkänslan - i mitt fall. Sonens bröllop och mitt barnbarns födsel är förbi och svårt att toppa. Jag vet att det låter egoistiskt, men jag orkar inte sitta och gnissla på en fiol och spela pandemins molltoner. Det finns det alldeles för många som gör... Dystopier och pandemier är helt enkelt inte ett dugg kompatibelt med min personlighet. Har ni förresten tänkt på vad tyst det är på sociala medier angående smittspridningen i de länder som öppnar upp? På allvar - trodde man att viruset skulle försvinna om man stängde dörrarna? Och danskarna... Det hade varit riktigt galghumoristiskt om det stämmer att det var danskar som tog covid19 till Sverige... Personligen tänker jag bojkotta hela världen tills det här är över. Men först ska jag ha semester! Jag har ju en hel trädgård att skövla och sedan anlägga nytt. Och dessutom ett berg (bildligt) av olästa böcker som ska hinnas med. Och en blogg som är pinsamt eftersatt. För att inte tala om allt som behöver göras inomhus. Det finns banne mig ingen tid åt varken tristess eller kreativitet. Går ut och fäller några träd!

Ologiska krumbukter i en märklig tid

Galet att vi redan är inne i juni! 2020 - året som kändes förlorat redan i mitten av mars. Märkligt att tiden går så fort trots att det mesta i livet är på sparlåga. Mitt liv har nog aldrig varit så pulserande dött som det är nu. Och min kalender aldrig ekat så tom... Ljuset i mörkret är mitt lilla barnbarn som föddes lagom till Sveriges pandemiska uppvaknande. Att vara farmor är fantastiskt! Även om jag ofta får höra "det låter mycket äldre med farmor, än med mormor". WOW! Som jag bryr mig...

Den depressiva vågen som rullat in över oss det sista kvartalet kräver kreativitet och tänkande utanför boxen. Vissa är fantastiskt duktiga på det. Andra, som undertecknad, hamnar i ett vakuum, ett limbo, där dagarna flyter ihop, strukturer försvinner och distanseringen emellanåt äter sig djupt innanför skinnet. Det är kanske detta som är skillnaden på introverta och extroverta personligheter?  Jag hade antagligen gått under i en total lockdown... Något som säkert är positivt är att det plötsligt öppnat sig möjligheter att få tid att reflektera över sitt arbete de dagar vi, som har möjlighet, arbetar distans. Personligen har jag inte ro att göra det på kontoret, men hemma utan de naturliga pauserna för social samvaro med kolleger, öppnar sig möjlighet att faktiskt fundera över sin arbetsinsats: vad, hur och varför till exempel.

Tid ges även till att reflektera över större frågor. I dessa funderingar har jag landat i ett stort TACK till er som varit med och demonterat utbildningsväsendet! Tänk bara vilken otrolig mängd experter vi har framavlat i detta kunskapsbristande samhälle: experter inom smittskydd, inom intensivvård, inom juridik, inom sociologi, inom statsvetenskap och så vidare. Det finns ingen hejd på kompetens, kunskap och framförallt förmåga till källkritiskt tänkande och sammanhållen logik. Jag är djupt imponerad. Jag är djupt tacksam. Jag är också väldigt ironisk...

Vad är det för fel på folk?? Något riktigt allvarligt har drabbar svenska folket och då menar jag inte covid-19, utan den gapande och skränande flocken av troll och samhällsomstörtande individer som totalt tappat omdömet och släppt ut alla hästar som eventuellt befunnit sig i stallet. Hopen av "vända kappan efter vinden" är ständigt växande - det är endast själva objektet som ändras. Nu är det #blacklivesmatters - absolut! Människors lika värde är en självklarhet i min värdegrund, men jag har svårt att acceptera våldsbejakande så kallade demonstranter som befinner sig längst ut på vardera sidan av den politiska axeln. Deras huvudsakliga roll är att störta den samhällsbärande strukturen och skapa kaos genom att ge sig på våra demokratiska grundpelare. Måste tillägga att jag är djupt (på ett sarkastiskt sätt) imponerade av deras argumentationsteknik: ena gången är det ner med polisbrutaliteten, nästa gång heter det att polisen är så tafatt, sysslar med dialog i stället för konfrontation och bjuder på kaffe och bulle i stället för batong. Icke helt lätt att följa med i den logiken! Sedan har vi svensken som sitter hemma och idiotförklarar sina landsmän för att de uppmanar till folksamlingar för att utöva sin grundlagsskyddade rätt till demonstrationer och åsiktsfrihet. Jag tycker också att det är otroligt omdömeslöst och respektlöst mot övriga medborgare att manifestera på detta sätt medan en pandemi rasar. Dock anser jag, till skillnad mot många andra på sociala medier, att detta är lika egoistiskt och respektlöst i USA. Ett land där presidenten underblåser upplopp och har en splittrande retorik när han talar till folket. Om detta är det en talande skrämmande tystnad. 

Det är fredag och jag orkar inte älta vansinnet som pågår i vår värld. I stället tänkte jag tipsa om en, i mitt tycke, fantastisk irländsk författare; Sally Rooney. Jag läste hennes Normala människor för ett par månader sedan och blev helt tagen: språket, dialogen, miljöskildringar, storyn... Otroligt välskriven roman (att den utspelar sig på Irland är naturligtvis ett stort plus)! Jag var helt uppslukad av den och tänkte flera gånger att detta måste ju bli en filmatisering. Plötsligt dök den upp som serie på SVT. Play. Jag har dragit på att se den - rädd att bli besviken - men nu har jag sett alla tolv avsnitt i ett sträck. Så otroligt välspelat! Läs boken! Se serien! Makalöst bra! Och att man dessutom får vandra runt i kända gatubilder i Dublin gör det inte sämre på något sätt...

Jag har påbörjat Samtal med vänner av henne och även den känns väldigt lovande. Det är 

så ovanligt att hitta författare som lyckas bära upp en berättelse med en lågmäld dialog och där händelserna så påtagligt sker i interaktionen mellan karaktärerna.