När man möter Prins Charming

 Ibland kan två ord förändra hela ens inställning till tillvaron och hur man ska förhålla sig till livets fram; respektive baksidor. För dessa kommer man aldrig ifrån, hur gärna man än önskar det. Och andra människor kan oftast inte alls förstå de val man gör utifrån de förutsättningar och kunskaper man har. Förnuft och känsla går sällan hand i hand. Åtminstone inte i mitt liv...

Om man lyckas hitta den där handen som är perfekt formad för att hålla ens egen hand - ni vet det där naturliga när händerna möts och fingrarna flätas samman utan att elefantskötaren i hjärnan behöver anstränga sig det allra minsta; det bara händer (observera vitsigheten!).

Om man lyckas hitta det där ögonparet som man kan sitta och titta in i och se sin egen själ speglas. Där man kan se sig själv som en bättre och vackrare människa. (Här får man kanske slänga in en brasklapp för i mitt fall fungerar det bra med en vanlig spegel...).

Om man lyckas hitta den där famnen som känns omslutande och trygg, utan att den ens finns i närheten. När vetskapen om att den där famnen finns räcker för att man ska må bra.

Om man lyckas hitta den där människan som lyser upp tillvaron bara genom att finnas.

Om man lyckas kyssa en prins och han faktiskt inte förvandlas till en groda, utan fortfarande är en prins. Det är faktiskt mer sannolikt att en prins förvandlas till en groda efter en kyss, än att en groda skulle förvandlas till en prins. Så ser i alla fall mina erfarenheter ut på området.

Om man lyckas hitta någon som gör en hel och fullkomligt osentimentalt lycklig bara genom att finnas.

Om man har lyckats med detta och dessutom lyckats få den där "hopplösa" prinsen att förstå sin betydelse, då räcker det med "just nu har jag för mycket i mitt liv" för att man ska tolka det positivt. Just nu varar inte för evigt. Just nu är just nu!