"Du ser så gift ut" - så sa sönerna för några år sedan när jag efter ett besök på Swing Inn beklagade mig över att jag inte ens kunde bli uppraggad där (tro mig; det är verkligen en prestation, men å andra sidan med tanke på det klientel av manligt kön som var där så är jag faktiskt evigt tacksam...). Deras andra mening var "sådant ser vi män" och med tanke på att den yngste telningen var i 17-årsåldern så blev jag lite konfunderad. Då alltså...
Nu ser jag nog inte så gift ut längre och om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Jag vet egentligen inte hur jag ser ut numera i relation till då; då när jag såg "så gift ut". Kanske det har att göra med Fexeus och alla-får-ligga-boken? Jag menar numera är jag ju ett gångelproffs på pappret och det kanske syns bakom min ödmjuka och försynta personlighet. För det har hänt igen! Uppraggad!! Och om första gången är ren tur borde väl andra gången vara skicklighet? Eller? Första gången var ju den lille tretti-någonting swingern som ville jag skulle följa med honom till hans hotell. Mysteriet om hans fru befann sig på rummet får vi aldrig veta... I gåe, efter en som alltid jättegod middag på M.E.A.T, så styrde vi kosan till Grand Hotels bar. Lördag - läge för cocktail. Glider graciöst upp på barstolen, sveper med blicken över övriga gäster (man måste ju ha koll på utbudet, som inte var mycket att hänga i det utkastade påskriet) och beställer in varsin Cosmopolitan. Få drinkar kan få en kvinna att känna sig så där härligt chic, sexig och uppraggningsbar som en riktigt god Cosmo. Med en Sex and the City attityd, som kunnat få vem som helst att smälla av, så sippar vi njutningsfullt på drinken, småpratar och beundrar bartenderns arbete. Det gör två män som sitter bredvid oss i baren också. Mycket högljutt. När det skakas ihop en vit drink så ropar den ena av dem alldeles exalterad "Vad heter den drinken?!?! En sån vill jag ha!!". Jag tittar på honom och ler (mest åt hans enfaldiga uppsyn och bondska uppförande). Han säger skål och, nästan slickar sig om munnen, frågar om vi ska ta ett bord vi fyra och fortsätta kvällen där. Säga vad man vill, men att han sa bord i stället för rum får man vara tacksam för. Tack, men nej tack!
Är det inte märkligt hur män tror sig vara oemotståndliga när de har fått i sig lite alkohol och att så många på fullaste allvar inbillar sig att bara för att man sitter i en bar så är en kvinnas enda önskan att få en invit från dem? Det låter säkert motsägelsefullt, men jag har inget emot att få intresse från män, men... Kort och elakt kan det sammanfattas med att spelar man normalt i korplag så har man inte i Premier League att göra. Om ni förstår liknelsen. Och jag vet att jag kommer att få kritik för detta, men det struntar jag i! Som min yngste son sa efter mina senaste inlägg: "Strunt i honom. Det finns många fiskar i havet". Jag tror jag ska fortsätta mitt fiskande. På mina villkor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar