Dagen före vårdagsjämningen. Dagen före norooz; det persiska nyåret. Dagen före solförmörkelsen. En dag som troligen varit årets hittills varmaste. Svårt att klä sig så att det känns rätt hela dagen. Särskilt en dag som denna som startade med minusgrader och skrapning av bilrutor och avslutades med åtskilliga svettiga plusgrader - åtminstone om man som jag valt klänning och stövlar... Årets första fluga har slagits ihjäl och jag känner att jag härmed har lyckats minska sommarens flugplåga med sisådär tvåtusen irriterande små ättelägg. Humfrida Storviltsjägaren! Visserligen var jag under ett kort, men ack så skrämmande ögonblick, övertygad om att jag fått in en mus för den här flugan lyckades prassla väldigt. Antagligen när han förvirrade sig in bland de avdagrade tulpanerna. Hur ser man skillnad på flugornas könstillhörighet?! Är det någon som har skänkt det en tanke?? Skönt att ha det att fundera över om det skulle bli en sömnlös natt.
Annars har jag verkligen fått griller och huvudbry. En god vän talade om för mig häromdagen att jag satt i ett guldläge och faktiskt kunde göra precis vad jag ville. Sälja huset och flytta precis vart som helst. Söka jobb precis var som helst. Så sant! Så härligt! Inga band - ingen som ställer krav. Tjoho! Eller inte... Vad ska man ha den vetskapen till när man som jag har slutat drömma och slutat ha förhoppningar om en framtid, som ser annorlunda ut än dagens? Djupt deprimerande kan meddelas. Jag önskar verkligen att jag hade haft större mod och mer jäklar anamma för jag tror att jag hade mått bra av att få en rejäl omstart i livet. Är man i ett förhållande när barnen flyttar hemifrån måste man ju hitta tillbaka till varandra som man var före barnen och rimligen borde det väl vara så även som ensam-, och enastående. Det är där jag famlar i mörker för jag hade ju ingen direkt vild, utåtagerande ungdomstid och det känns mer än patetiskt att eftersträva det när man uppnått min aktningsvärda ålder. Roligare än som det är i dag måste jag dock försöka få till det. Jobba, träna, äta, sova och dö är inte riktigt min livsmelodi. Jag vill inte bli en inskränkt gamling som förfasar mig över tatueringar (även om man tydligen har kommit på att man riskerar att få cancer av färgerna som används. Cancer kan ju i och för sig få vem som helst att förfasas) och piercingar, långt hår på män, långt hår på kvinnor som passerat 25 år, korta kjolar (kjolen är ju så kort så man ser Vagnshärad - stationen före Trosa för er som inte vet), höga klackar, lackerade naglar och så vidare och så vidare. Nu har jag ju håret på utväxt, korta kjolar enligt en del (synd att gömma snygga ben 😜), önskan om att kunna gå snyggt i höga klackar och till och med lackerade naglar i bland!!! Kanske skulle skaffa mig en tatuering? En uggla på överarmen eller en Smurf bakom örat?!? Nä, det faller på att jag inte gillar nålar. Eller cancerogena färger. Gnuggtatueringar! Finns denna fantastiska uppfinning fortfarande? I så fall har jag ju en möjlighet att ändra image på ett alls icke så modkrävande kick. Kanske livet ter sig ljusare och gladare om man använder sin egen hud som palett!
Ja, jag håller med dig. Livet är svårt. Vi vet ju att det är begränsat i tid och att det bör har kvalitet. Det kan kännas stressande. Även för en som lever i partnerskap kan jag berätta. Flytta till annat kanske är bra, vad vet jag. Jag tror i och för sig att en flytt kan vara en viktig signal inåt att förändring pågår och är möjlig och kan nog ge skjuts åt annan förändring. Sedan tror jag verkligen på det kreativa uttrycket. Dansa (gå en danskurs), måla (gå en målarkurs), skriva (du fattar) eller varför inte sjunga i kör? Det senaste har jag tänkt på själv en del.
SvaraRadera