Härförleden läste jag en väldigt intressant artikel om självbild och vikten av att som vuxen faktiskt fundera över om den självbild man har med sig från barndomen, verkligen överensstämmer med den man är i dag. En slags reflektion över ens egen personlighet och vem man är helt enkelt. En intressant tanke tycker jag.
Själv börjar jag till exempel vackla vad gäller min blyghet. Som barn var jag fruktansvärt blyg och räddhågsen, vilket har hämmat mig långt upp i åren. I skolan vågade jag inte öppna munnen och svara på frågor förrän i fjärde klass då jag minns att magister Bäckström på ett kvartssamtal (så hette det på den tiden) talade om att jag var väldigt pratsam på lektionerna, vilket troligtvis berodde på att jag hade varit tyst så länge och hade en massa att ta igen. Debattlystnad och ifrågasättande tog fart där och då. Varför tänker jag då fortfarande på mig som blyg?! Jag ser ju hur frågande de flesta ser ut när jag talar om att jag "egentligen är väldigt blyg, men har lärt mig att hantera det". Det kanske till och med är så att jag har vuxit i från det! Om min personlighet inte längre skulle rymma blygsel är det ju inte någon defekt eller förlust jag behöver gråta över. Ändå är det ett så framträdande drag i min självbild...
Jag har också alltid sett mig själv som oproportionerligt stor i förhållande till alla andra kvinnor, men det är något som blir allt vagare i min kroppsuppfattning för varje gång jag står framför speglarna på gymmet. En annan skavank i min självbild är att jag inte är någon träningsmänniska och saknar både intresse och uthållighet vad gäller fysiska utmaningar. Där kan jag nästan säga att självbilden faktiskt har blivit markant förändrad - tre till fyra pass i veckan på gymmet talar sitt tydliga språk: jag älskar att träna! Så var det sagt och jag tror inte att någon av de idrottslärare jag har haft under min skoltid skulle tro på den utvecklingen. Det är få saker som är så härligt som att köra fullständigt slut på sig, tömma huvudet, låta svetten lacka och musklerna skaka av trötthet. Sedan kunde man kanske önska sig ett tydligare resultat på utsidan av kroppen med tydlig muskeltoning och rutor på magen, men jag har bestämt mig för att jag faktiskt gillar min magruta - min bag in box så att säga. En ruta är bättre än ingen!
Sedan tonåren bär jag på en osäkerhet vad gäller mitt utseende i största allmänhet och det handlar om att jag var pluggis och per automatik var man därför ful. Logiskt i tonåringars huvud. I dag vet jag inte. Det finns stunder när jag faktiskt kan tycka att jag ser riktigt bra ut när jag ser mig i spegeln. Åtminstone när jag fått på lite make up... Kvinnor överlag har nog lätt för att ogilla sitt utseende och att jämföra sig med andra. Men, uppriktigt sagt! Vi blir jämförda med och bedömda utifrån tjejer i
tjugofemårsåldern! Tala om att få en skev självbild.. Nä, vet ni vad? Jag ska från och med nu anpassa min självbild efter den verklighet och tid jag lever. Likt Fågel Fenix ska jag resa mig ur askan och gå ut i verkligheten stolt, rakryggad och med högburet huvud bära min nya självbild: snygg, vältränad, kompetent och oblyg med rätt att ta för mig av livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar