Efter en ganska vedervärdig höstvecka med ihållande regn och ständigt mörker så hyfsade vädret till sig i dag så det blev en shoppingtur till city på förmiddagen. Ett par alldeles underbara marinblå mockaboots har gäckat mitt habegär sedan jag såg dem i skyltfönstret för flera veckor sedan. En sådan där häftig förälskelse som bara måste få utrymme och möjligheter. Mina föresatser om att inte fylla på mina redan sprängfyllda garderober kom på skam. Bootsen väckte köpslaven inom mig, skrattade hånfullt åt både Luther och Ågren och ledde mig vidare - rakt in i fördärvet. Med hem kom även ett par väldigt snygga bruna byxor, en marinblå kjol med matchande jacka (dräkt med andra ord. Ett uttryck som tydligen är ålderdomligt...) samt en blus. Det fiffiga med allt detta är att det är galet färgmatchat och således kan kombineras på flera olika sätt. Äntligen har alla klämkäcka råd från experter om att tänka genom klädinköpen landat! Så mycket enklare mitt liv kommer att bli framöver. Inga fler morgnar i ångest över att inte ha något att ta på sig! Jag plockar bara fram någon av mina färgmatchningar så är det klappat och klart. Fast först måste jag ju försöka få plats med det i någon garderob... Walk-in-closet?!? Jag behöver nog snarare en walk-in-flat för att få plats med allt. Och någon anställd som kan hålla det färgmatchade på rätt plats. Tänk så skönt om man (jag...) vore en sådan där välorganiserad person som alltid lägger/hänger/ställer tillbaka saker på sina platser. Finns det kurser för Replacement Dummies?
Det var med andra ord en ganska dyr förmiddag, men man får unna sig! Och passa på att handla innan den där galningen som är satt att sköta våra finanser helt stoppar de möjligheterna...
Jag fick även möjlighet att testa mina kunskaper inom Anger Management. Sådant får man känna viss tacksamhet för. Eller hur var det nu? Scenario: jag möter en f d arbetskamrat när jag kommer ut från min klädhovleverantör. Vi, två kvinnor i våra bästa år, ställer oss och pratar precis vid kanten av en uteservering. Jag står med cirka en decimeter av kroppen "utanför" den gatsten som markerar var cyklar får framföras. Plötsligt hör jag någon säga "hur står ni egentligen?!?" och samtidigt får jag en armbåge i ryggen. Instinktivt är jag beredd att försvara mig, men min goda (?) uppfostran hindrar mig från att knuffa till cyklisten när jag ser att det är en varelse i 70-årsåldern. Jag ifrågasatte endast intelligensnivån och varför hon var tvungen att cykla rakt på mig när hon hade i runda slängar sju meter fritt åt vänster. Vet ni vad? Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att äldre blir respektlöst behandlade! Jag säger inte att det är acceptabelt eller okej, men jag ser alldeles för ofta exempel på gamla människor som har en otroligt dålig attityd och brist på både respekt och artighet. Beter man sig som denna cyklande kärring (japp,det behövs sådana epitet!) så får man skylla sig själv om man åker på mothugg. Nästa gång kanske det inte är någon med fullfjädrad kontroll över sin ilska och utan god uppfostran som hon knuffar till. Då kan hon ligga där undercykeln! Jag tänker inte hjälpa henne upp! Så långt sträcker sig inte min uppfostran...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar