Narcissa - höstens drottning!

Ibland är det nyttigt och stanna upp och reflektera. Reflektera över livet - i stort som smått. För mig blev läsningen av Kristian Lundbergs "Yarden" en avspark. Inte för att jag någonsin har tillhört någon missbrukarfamilj eller levt i den enorm ekonomiskt instabila värld som tycks ha varit Lundbergs vardag under många år, men det skapar utrymme för tankar. Om hur livet blev. Krossade drömmar. Allt man varit med om. - med och motgångar. Vägskälen. Frågorna som aldrig kommer att få några svar. Jag tror ändå att det ibland är både nyttigt och nödvändigt att fundera kring existensiella frågor för någonstans är det där, inom oss själv, som vi kan hitta svaren på vad vi vill och vad vi söker. Det är så enkelt att bara trampa på i de gamla hjulspåren, gnälla och skylla ifrån sig på yttre och opåverkbara saker. Vi människor har ju faktiskt i de flesta fall en möjlighet att välja. Att man sedan gör en del felval och trampar snett mellan varven får man leva med. När jag var liten skulle jag aldrig någonsin gifta mig. Varför vet jag inte. Mina föräldrar var gifta och min tanke på att gå genom livet som ogift hade jag före deras skilsmässa. Kanske hade jag redan då en föraning om att jag skulle bli änka (detta vidriga ord!) i ung ålder. Separationsångest var ett av mina stora problem förut, men numera kan jag hantera dessa känslor. Separationer behöver inte nödvändigtvis betyda övergivenhet... Fast det var så jag såg på det tidigare. Då när jag inte haft min stora självrannsakelse och frigörelseprocess från den jag var.

Jag - en knubbig ettåring...

Jag menar inte den jag var som liten, utan den jag var som gift. Som en del självklar del av en
symbiotisk helhet. Det har tagit lång tid, fem år, att nå dit jag är i dag. Det tar tid att göra rent i det inre!
Jag har börjat träna med fria vikter, eller hantlar som jag tycker det heter, och står numera framför speglarna på gymmet. Mycket obehagligt! Jag har med stor fascination tittat på dessa individer som står och spänner sig framför speglarna. Nu är jag en av dem!! Första gången stod jag där med min yngste son, som visade mig hur jag skulle få svällande bi-och trikepsar - ja, ja! Jag har en mångårig plan för detta! Under alla år jag gick på powerstep och workout stod man ju också framför speglar, men då var tempot så högt så man tänkte inte på dem. Nu är det mer fokuserat. Och vet ni?! Jag har närt ett narcissistiskt drag vid min barm. Helt ovetandes! Jag har jämnt haft en känsla av att jag är stor och klumpig, men nu framför spegeln så har jag kommit till insikt om att så är det ju inte alls. En
fördel med att stå bredvid de där superpumpade killarna på 1,90 är att man ser liten och nätt ut... De sista gångerna framför spegeln har jag kommit på mig med att tänka att jag faktiskt inte ser så dum ut. Och detta är i en situation då jag har på mig genomsvettiga träningskläder, droppande hår och
tidvis ganska underliga ansiktsuttryck! Det är något som händer när man möter sin egen blick i
spegeln och ser total fokusering. Total närvaro i nuet. Det ni! Det händer att jag tittar på mig och tänker (hoppas verkligen att jag bara har tänkt det...!) "Hi! Ho' yo' doin'?" ;-)

Älskar Aunty Acid!

Sista semesterveckan och inte alls särskilt pepp att börja jobba på måndag. Men det är bara att bita
ihop och gilla läget. Storvinsten har inte kommit och Pierce är fortfarande ute på de sju världshaven och irrar. Får väl njuta av de dagar som är kvar och stoppa alla härliga sommardagar i något litet hjärterum, så jag kan minnas dem under de mörka dagarna som väntar. Hösten ska bli bra i år! Det har jag i alla fall bestämt. Surdegarna ska knäckas med vänlighet, klänningarna vara korta, klackarna höga (2 cm...typ) och urringningen ska vara djup. Håll i hatten - jag känner mig farlig!

Räcker långt för att göra en kvinna nöjd