Första arbetsveckan avklarad. Totalt utarbetad. Är det inte semester snart?!?
Men det är väl så här det är varje år när man kommer tillbaka till gruvan, rutinerna och alla måsten. Rutiner och rutiner förresten. När barnen har passerat skolåldern så blir avsaknaden av rutiner påtagligt tydlig. Numera är de enda rutinerna att sköta sitt arbete. Och utseendet förstås (sminkningen tar ju längre tid numera; av olika skäl och orsaker). Sedan är det ju motionen! Den rutinen får icke glömmas. Hur skulle det se ut om vi alla blev tjocka, fula soffpotatisar?!? (OBS ironi...). Träning och asketiskt leverne hör höst och vinter till! Därför sitter jag här med träningsvärk. Mitt i all min ilska.
Ja! Ilska!! Det är så länge sedan jag kände mig så där härligt ilsken. Denna söndag ska jag riktigt grotta in mig i min ilska. Upprinnelsen är ett blogginlägg (som av någon anledning inte kunde länkas eftersom jag skriver på min iPad) i Expressen som handlar om en åttaårig liten tjej som kommer hem och vill köpa en behå - "för det har alla andra flickor i hennes klass". Mamman blir förfärad och beslutar sig för att kolla uppgifterna. Inte alla, men en stor del av flickorna har behå. VARFÖR?? Någon hävdade att barn alltid har härmat vuxna och velat leka rollspel. Så klart! Det gjorde vi också när vi var små, men vi rotade runt i mammas garderob och lånade hennes kläder. Inte tusan var det någon som sprang ut och köpte en behå till oss! Tvivlar starkt på att det fanns några i vår storlek heller. Vad är det för samhälle vi har skapat där barn inte där får vara barn? Där flickor ska bli objektifierade i unga år? En niondeklassare som skulle på klassresa för några år sedan kunde, enligt sin allt annat än beresta moder, inte ha ryggsäck "för hon var en dam". Sexton år och DAM?! Jag blir mörkrädd. Nästa vecka börjar skolan igen och jag är så glad att jag inte behöver se de små pimpinetta sjuåringarna komma trippande i klackskor och handväska dinglande i armvecket. Sådana dagar är det riktigt skönt att arbeta!
Detta "syndrom" lär väl bli värre i takt med att tjejerna som vuxit upp "som damer och småstadsfashonistas" själv skaffar barn. Skrämmande många av dessa saknar all förankring i verkligheten. De lever sina liv i en cyberutopisk värld där allt är rosenskimrande och perfekt. Den "verklighet" man lägger ut i sina bloggar, på facebook och andra sociala medier är skrämmande i sin världsfrånvändhet. (Jisses vilka ord jag får till!) En baby är inte en accessoar, som ska matcha klädseln. Lika lite som de där små (i mitt tycke) vidriga råttliknande hundarna som man bär runt i sina väskor. Tänk vad en sådan som Paris Hilton har inflytande!
Eftersom jag vet att detta kommer att skapa diskussioner så kan jag lika gärna avsluta med ett politiskt utspel. Politik och samhällsfrågor engagerar mig djupt och jag har flera gånger tillfrågats om jag vill gå med i lokalpolitiken, men av flera skäl har jag tackat nej. Ett av de starkaste skälen är att jag har väldigt svårt att vara tyst och skulle väl ha partipiskan vinande över mig stup i kvarten, eftersom jag inte klarar partifållan. Det enda ärliga och raka besked som kommit fram hittills i den tama valrörelsen står Fredrik Reinfeldt för. "Vi kommer inte att ha råd". Så är det. En värld står i lågor, ett tredje världskrig (religionsorsakat) känns skrämmande nära och övriga partier lovar guld och gröna skogar till höger och vänster. Få av dem lever som de lär.
Jag är rädd för hur Sverige kommer att se ut efter valet. Jag skräms över hur barn blir sexobjekt understödda av sina föräldrar. I all välmening! Förr var det papporna som ville att sönerna skulle bli de idrottsmän de själv inte lyckades bli. Nu - i jämställdhetens tecken så klart (!) - är det mammorna som när en dröm att deras döttrar, deras små prinsessor, ska uppnå det de själv misslyckades med: en plats bland den vackra OCH smala eliten; den som syns i media. Kanske en liten strimma av glansen faller på dem själva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar