Just då, just nu!
Längtan efter ledighet, att få en möjlighet att vara i allt detta spirande, hoppfulla gröna naturens under. Bokens skira grönska, björkens tunga hängen och de små, små musöronen till blad som ger tecken om att det är dags att klippa rosorna. Små flitiga bin som torkar vingarna och ivrigt söker efter nektar, brummande humlor - lyckligt ovetande om att de faktiskt inte kan flyga - som klumpigt bumpar in i hinder längs sin vingliga flygsträcka, nymornade nyckelpigor som stolta fäller ut vingarna och med självklarhet tar plats bland pionernas rangliga stjälkar.
Nyfräknade näsor mot solen, vinterbleka bara fötter som tar sina första trevande och skavande steg i de nya vårskorna.
De senkomna hoppen om att komma i form för att visa upp sig på badstranden lockar ut folk i joggingspåren.
Uteserveringarna öppnar och de som vill synas syns på inneställena; fast ute. De andra, osynliga, får leta sig till uteställena; i dubbel bemärkelse...
Våren gör något med oss! Det välsignande och livsgivande ljuset och naturens uppvaknande både ger och tar. Å ena sidan är önskan att vara en del av allt detta sinnliga stark, men samtidigt finns det en dränerande effekt. Orkar inte, vill inte (JO!!). Evinnerligen trött på att inte komma loss från alla kvävande och krävande tankar. Det är inte någon lösning att bara prata och tänka. "Om bara" måste vara ett av språkets mest destruktiva idiom. Att känna ensamhet är tärande! En känsla som finns även om vetskapen om stark gemenskap och tillhörighet existerar. Alla negativa tankar till trots så har det varit en fantastisk helg. Vackert väder, härlig havsutflykt i går och trädgårdshäng i dag. Nu väntar tre dagars arbete innan nästa ledighet. Känns hanterbart! Och jag ska ta mig tusan få mina tankar hanterbara också! I sinom tid. När jag slutat älta om det och börjar agera i stället. Tar makten över mörkret och låter ljuset komma in.
Fint skrivet, Ingrid!
SvaraRadera