Startade min semester förrförra fredagen och åkte direkt till Rhodos på söndagen. Skönt med kickstart tänkte jag. Och det var det! Härligt hotell med god mat, trevlig personal, underbart väder (något varmare än hemma, men med luftkonditionering när man ska sova blir livet så mycket enklare) och mycket hav. Att Rhodos är vindgudens ö märktes - det var extra allt varje dag på stranden, sandkroppspeeling alltså. Tror jag fortfarande kan ha något grekiskt sandkorn kvar i hårbotten eller i någon öronvindling. En prövning att ge sig på semester med tre ungar, som inte är ens egna, men vi överlevde allihop. Emellanåt gnisslade det rejält och jag kan, villigt, erkänna att jag trots sammanbitna försök att inte tappa tålamodet brast ut i en och annan kaskad av irritation och ilska. Omoget? JAG VET! Men ibland bara måste man få ge igen med samma mynt. Till mitt försvar kan nämnas att de är 11, 14 och 15 år - således inga små försvarslösa barn. Lite återhållsamhet har jag faktiskt!
Kom hem i söndags kväll och när jag vaknade i måndags kom stresspåslaget som ett brev på posten. Jag blir så trött på mig själv! Hela dagen igår låg jag i migrän...Typiskt tecken på stress och att jag har blivit så där ointressant sömnlös i Staffanstorp igen gör ju inte saker och ting bättre. Tvingar mig att inte tänka på jobbet - går så där...
Idag hade vi bokat in en roadtrip till Wanås slott för att titta på konsten i parken. Det regnade ihållande hela vägen och såg inte ut att klarna upp under de närmaste timmarna, så istället för Wanås jagade vi solen västerut och hamnade så småningom (jäklars vad många mil det blev!) på Sofiero slott. Flera decennier sedan jag var där. Väldigt vackert och vi fick en massa idéer att vidareutveckla i våra trädgårdar. Med andra ord en inspirerande och mysig dag i bästa sällskap.
Tyvärr grumlades den här dagen lite av en obehaglig händelse nu under kvällen. Jag satt och slötittade på TV och reste mig för att hämta vatten. På väg ut i köket ser jag en man stå och stirra rakt in i mitt hus. Han såg mig, men gjorde ingen ansats att vända bort blicken. Jag gick in i badrummet och väntade en stund för att det skulle verka naturligt. Han stod fortfarande kvar och glodde på mig när jag kom ut därifrån. Lite lätt obekväm gick jag upp på övervåningen och ställde mig i mitt sovrum där han inte kunde se mig, men jag såg honom. Han tittade sökande uppåt, men när han inte såg någon så gick han därifrån. Då såg jag att han hade en hund med sig, men det förklarar inte hans beteende. Normalt blir man generad när man blir påkommen att stirra in hos någon. För att ingen ska behöva spekulera och dra felaktiga slutsatser så kommer signalementet här: medelålders halvfet SVENSK gubbe med grått kortklippt skägg och oansenlig frisyr. Så jäkla trött på detta gubbvälde som vårt samhälle har utvecklats till. Jag vägrar vara rädd och jag vägrar vika ner mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar