"Och så kom hon fram till mig och frågade om jag ville bli ihop med henne!
För jag är ju typ snyggast i klassen. Asså...det är jag faktiskt!"
"VA?!? gjorde hon??"
"Eh...JA! Och så hade hon glasögon när hon kom till skolan dagen efter!!"
Följt av ett rått förnedrande skratt.
Två småungar i sjuårsåldern; en flicka och en pojke (jag struntar i huruvida de ser sig själv som könsneutrala) cyklandes till skolan. Först skrattade jag inombords och tyckte det var lite gulligt med den extremt unga kärleken, men ganska omgående fastnade skrattet i halsen på mig. Har vi inte kommit längre? Jag hade glasögon när jag var liten och fick ständigt höra att jag var ful (glasögonen var inte lika designade som de är numera...), plugghäst (det var jag i och för sig, men det hade inte med glasögonen att göra - jag älskade att lära mig nya saker och hade oförskämt lätt för mig i skolan) och sedan favoriten, som säkert fortfarande lever kvar: GLASÖGONORM! Med detta i bakhuvudet fick den modiga tjejen all min empati. Att det var tur att han inte svarat ja på hennes fråga om att bli ihop med tanke på att hon faktisk kom till skolan med glasögon dagen därpå, framgick väldigt tydligt. Hoppas verkligen att han inte sa något till henne om att hon var ful på grund av glasögonen. Med egen erfarenhet kan jag tala om att sådana "oskyldiga" kommentarer kan ge men för livet, det är jag ett levande exempel på. Det har runnit massor av vatten under alla broar sedan jag var i deras ålder, men fortfarande är mitt utseende ett problem för mig. Jag vet någonstans långt inne (som min samtalsterapeut sa till mig vid ett tillfälle: "Du är väl inte blind! Se dig i spegeln och inse att du är väldigt snygg"! Väldigt snygg är att ta i, men jag vet att jag åtminstone inte är anskrämligt ful...ändå är det svårt för mig att ta åt mig av komplimanger gällande mitt utseende. Skammen att behöva bära fula glasögon bränner ännu. Jäkla barndom!
När vi ändå är inne på det där med det yttre så är det roligare att se sin spegelbild nu när den inte visar upp en vinterblek glåmig nuna. Vi har haft några fantastiska dagar med blå himmel och flödande solsken. Så varmt så att det var klänning och bara ben i fredags. Med risk för att omgivningen skulle bländas av mina vintervita, alls icke så vältränade ben. Men, som en numera lyckligt pensionerad kollega brukade säga: "det är tidigt på säsongen man ska visa benen för då är alla lika vita". Så sant och jag är så lycklig att jag kommit upp i en ålder där jag struntar i om folk behöver solglasögon för att jag visar benen. Det finns en försäsong för allt!
Värmen har fått naturen att explodera. Tack för kliande näsa (ända in i hjärnvindlingarna) och rinnande ögon! Trots en förlamande trötthet, som jag inbillar mig att pollenallergin är en stor anledning till, så försöker jag njuta så mycket det bara går. Vi tog en skön promenad i skogen och på naturreservatet Risen i lördags förmiddag. Det gäller att passa på innan de släpper ut stutarna på grönbete - hu! Träden var skirt gröna, vitsipporna bredde ut sig i vita kaskader och backsipporna hade slagit ut, fåglarna sjöng så det dånade om det och ljuset! Detta fantastiska vårljus! Fantastiskt åtminstone så pass länge tills man är hemma dagtid och inser hur dammigt det är överallt...och hur begränsad utsikt man har genom de oputsade fönsterrutorna. Jag har, med god hjälp, fått gjort en hel del i trädgården, städat uterummet och köpt nya Mårbackor. Så sakteliga ska jag väl få ordning med vårstädning inomhus också. jag har en massa planer för hur jag ska renovera interiören, så just nu är det inte aktuellt med flytt på ett par (?) år i alla fall. Livslusten har slagit rot och verkar vara ovanligt livskraftig i år. Härligt! Det skrattas, levs och älskas så det står härliga till!
För även om jag var en ful och pluggande glasögonorm som liten, så har livet lärt mig en sak den hårda vägen. Det finns alltid en väg och den väljer jag själv! Just nu är det uppåt - jag är inte rädd, jag kan flyga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar