Någon har snott min tid! Och mitt liv...

Siste september och jag måste erkänna att veckorna efter semestern är ett enda töcken. Jobba, sova och eventuellt äta har varit tidens melodi. Utbildningsinsatsen för chefer och chefstöd är avslutad sånär som på några eftersläntrare som vi ska ta oss an i kommande vecka. Vi har flyttat in i de nya lokalerna; åtminstone min utbildningskollega och jag - de övriga är kvar på gamla kontoret och där är det rena rama kaoset känns det som. Gjorde misstaget att gå dit i förra veckan och folk var som hysteriska. Det är inte lätt att lära om människor som är kontrollfreaks och detaljister... Fick dessutom höra att det redan har blivit problem med samordnare som tror att de är chefer och tar sig ton långt över sina befogenheter. Lite ödmjukhet i den rollen gör inte ont - tvärtom skulle jag vilja säga. Det är lättare att få med sig folk om man har en laidback inställning och inte tror sig vara förmer än andra. Tyvärr är det vanligt när man ger folk makt, om så som chimär, som inte kan hantera det. Skönt att inte behöva delta i den kakafonin. Jag är så infernaliskt trött redan som det är. Hjärnan är så speedad så det ibland känns som om det är någon annan än jag som pratar. dessutom råkade jag höra att nu ska man behöva tänka på lillhjärnan också?! Jag har fullt upp med storhjärnan och tror faktiskt inte att jag hinner med även lillhjärnan. Sorry! Tecknen på utmattning är väldigt tydliga (det är på sätt och vis en fördel att veta så att man kan dra i nödbromsen), men jag ser inte hur jag ska kunna landa utan krasch. Fallskärmen är typ redan utvecklad. Den kommande veckan ska vi färdigställa alla manualer och guider samt hålla ett par utbildningar till. Det är så frustrerande att fortfarande inte hinna med sitt privatliv! å andra sidan är det ju inte precis så att de man trodde var ens vänner står och rycker i en för att de vill träffas. Livet går ju vidare även om man bara kan vara med i delar av det totala livet som ständigt pågår. När jag kom hem häromdagen kom en av mina grannar och ringde på för att berätta att min granne sidan om hade avlidit på morgonen. Chock är väl avvägt ord i sammanhanget. han åkte in akut och dog på sjukhuset tio dagar senare - fullt utvecklad cancer i bukspottkörtel och lever. Hur är det ens möjligt att man inte veta om det? Skönt för honom, men förfärligt för frun, barn och barnbarn. Det börjar nästan kännas lite spöklikt med alla dödsfall häromkring...

Jag är så ofantligt glad för min kärlek som ställer upp i vått och torrt och, om det behövs, sliter han mig från jobbet på helgerna för att jag ska göra något annat. Den här helgen tog jag inte ens hem min jobbdator och har så himla dåligt samvete över det. Hur sjukt är inte det?? I går åkte vi till Kivik och deltog i äppelhysterin. Jisses, vad mycket folk! Alla, och jag menar verkligen alla, verkade vara där. Det var en härlig dag, som avslutades med en, som alltid, fantastiskt god middag (jag är så bortskämd!) och en lång promenad med hunden under en gnistrande stjärnhimmel. Det är sådana stunder som behövs för att orka med det vansinniga tempot som vi förväntas hantera på jobbet. Själv har jag bestämt mig för att dra i handbromsen, strunta i all hets om att den med mest jobbade timmar vinner och att den med högst flexsaldo när de dör i tjänst får dumhetsmedalj. Enough is enough!

 Trots allt så är det skönt att de olika delarna av det här förändringsarbetet tycks vara på väg att falla på plats. Det är inte alls någon ekande känsla av öppet kontorslandskap, utan man har lyckats ganska väl med att skapa en ombonad känsla. Ljudnivån kan förstås bli ett problem...inte minst med tanke på att många ljudkänsliga har valt hörlurar vilket betyder att de kommer att stänga ute ljud, men med största sannolikhet kommer att störa genom att prata högt. Allmänt känt fenomen... Den största vinsten tycker jag är att det finns en massa andra medarbetare som inte tillhör vår avdelning. Gissa om jag hoppas att det ska betyda positiv förändring!

Ovanpå allt detta och det nyfunna problemet rörande lillhjärnan så ska jag behöva hantera våra politiker och deras barnsliga nivå när det gäller regeringsbildning. Herregud vilken jäkla lekskola! (Jag menar lekskola och inte förskola!).
Jag tycker inte att man ska ge SD något utrymme, men det är faktiskt så att de är tredje största parti - oavsett vad vi tycker. Och för egen del tycker jag det är som att välja mellan pest och kolera: en rödgrön röra (som vi har haft senaste mandatperioden) med ett segervisst och uppåtgående vänsterparti med sin ljusskygga historiska bakgrund eller en alliansregering med stöd av SD; ett högerpopulistiskt parti med allt annat än rumsren historia! Se till att enas kring ett alternativ där båda dessa ytterlighetsfraktioner blir utan politiskt inflytande och makt! En budget som vänsterpartiet har sytt ihop lär vara lika förödande för Sverige och vår framtid som en SD budget. Media spelar en stor roll genom att ständigt dra gråthistorier om hur mobbade de stackars små SD:arna är - det är en hel stråkorkester och kliande offerkoftor vareviga nyhetssändning! Lägg ner! Och sluta låta S dra sina långrandiga litanior om att "nu är det över med alliansen" , "jag tänker fortsätta vara statsminister!" och "äntligen har vi fyllda lador"! Kan vi få lite ordning och reda i den politiska sandlådan? Skulle man kunna tänka sig att det fördes prestigelösa diskussioner mellan alla partier (utom V och SD)? Vem vet - det kanske till och med skulle kunna landa i något konstruktivt...

Dags att försöka hitta något ätbart. Hela eftermiddagen har flutit iväg i ett töcken av städning, tvätt och annat meningslöst, men tyvärr nödvändigt, hemarbete. Jag hade faktiskt sluppit det om jag kunnat arbeta...