Passar nog inte i öppna landskap...har för nära till ett skratt..

Mitten av september och fortfarande högsommarvärme! En del av mig tycker det är ljuvligt, medan en annan del av mig längtar efter att få ta på sig något annat än de uttjatade sommarkläderna. Nu har ju solbrännan bleknat dessutom så det där med att gå barbent känns lite sådär...
Som ni förstår (eftersom jag har återuppstått i bloggvärlden) så överlevde jag perioden med dubbelarbete. Det är faktiskt riktigt behagligt att bara arbeta heltid! När arbetet dessutom handlar om att stå i "rampljuset" flera timmar per dag så är det extra behagligt. Tänk vad man kan växa som människa om man tillåter sig - och vågar (!) - gå utanför sin comfort zone. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att hålla utbildningar. Min självbild har fått sig en rejäl törn i positiv riktning. Inget mer snack om att jag är blyg och hatar att prata inför större grupper! Tänk om jag hade vågat vta detta steget tidigare? Vem vet vad jag hade haft för yrke då?!? Jag är ett levande exempel på att man inte ska lyssna på vuxna - det var ju de som tutade i mig att jag var blyg och med den egenskapen ekandes i huvudet blev det tunghäfta, illrött ansikte och innantilläsning när det kom till redovisning under skoltiden. Numera är jag drabbad av hybris när det handlar om framträdande. Ju jobbigare och mer negativ åhörarskara desto roligare att äga talutrymmet i lokalen. För till syvende och sist är det ju jag som äger ordet och utrymmet. Detta blev väldigt påtagligt när en av mina förra chefer demonstrativt försökte nonchalera mig när han såg att det var jag som höll i utbildningen. Dumt av honom...MYCKET dumt! Den här elefanten i rummet har lite svårt att bli nonchalerad och om nonchalansen dessutom härrör från en, i elefantens tycke, väldigt liten obetydlig ursäkt till så kallad chef...Låt oss bara konstatera att det var elefanten som avgick med segern...
Utbildning är således min nya roll - strategisk sådan och det snurrar av en massa idéer i mitt huvudet.

Först ska vi dock flytta kontoret till nybyggda lokaler och öppet kontorslandskap. Idag har vi ägnat delar av en utvecklingsdag till att försöka sätta upp gemensamma spelregler för allas trevnad. Jag kan inte låta bli att fundera över varför det alltid ska tas hänsyn till de som är ljudkänsliga. Varför ska vi som är "tystnadskänsliga" behöva ta extra hänsyn (hvergang!!). Under alla mina år i yrkesverksamhet har det alltid varit så att vi som ogillar tystnad och trivs bäst i skratt och gamman (man kan faktiskt vara grymt effektiv även om det inte är lugnt och tyst...) måste rätta oss efter de som inte tål minsta ljud. Det har aldrig handlat om att mötas halvvägs, utan det är tystnad och lågmäldhet som ska vara rådande norm. Får väl söka mig till en mer tolerant och tillåtande arbetsmiljö om tystnaden går mig på nerverna...

All denna tid som jag har fått över nu när jag återgått till 100 % arbete fyller jag i princip med absolut ingenting. Tyvärr! Jag borde verkligen börja träna igen. Av flera anledningar... Har dock börjat fylla kalendern med sociala aktiviteter och det känns kanonbra. Dessutom drar ju innebandysäsongen i gång på fredag kväll. Premiärmatch hemma mot Växjö - huliganklacken samlas på nytt och sedan är det nog definitivt avstamp för höst. En höst med krispiga morgnar med älvorna dansande över nejden, soliga dagar och färgsprakande träd och buskar. Och inte minst: äntligen dags för boots!