"Sommar! Sommar! Sommar!" Ni känner väl igen den där melodislingan som sätter sig på hjärnan direkt när man hör den. Så mycket dans i Folkets park blir det inte för min del (finns det överhuvudtaget kvar någon dans i Folkets park?!), men jag älskar de där timmarna under mina heta dejter med Brasse med lurar och Sommarpratare i öronen. Ögonblick att känna sig rik! Den mest fascinerande, hittills enligt mig, var Maria Vildhjärta Westerberg. Bara mellannamnet Vildhjärta får mig att bli lyrisk. Jag önskar så att jag varit ett Vildhjärta, men jag går nog snarare under beteckningen Vildhjärna eller Ishjärta - alls inte lika poetiskt.
Maria Vildhjärta Westerberg...en fri själ...en som valt (efter en uppslitande separation och därpå följande utmattningsdepression) att trampa samma skogsstigar och plocka sina pinnar, skriva naturbetraktelser, älska skogen och det vilda...avsaknad av materiell hets och karriäridioti. Hennes värmländska vemodiga melankoli och den märkbart starka kärleken till skogen och dess gåvor gick rakt in i mig. Vad jag önskar att jag kunde (vågade...) skriva om min "lyckomall" och trampa nya oupptäckta stigar - bildligt som bokstavligt - men jag är en fegis när det kommer till de livsavgörande besluten. Efter min fyraåriga utmattningsdepression var det enda jag lyckades med att byta arbetsmiljö, sluta stryka allting och dra ner på hysterin att vara perfekt i allting. Det sistnämnda var en utopi för min perfektion har aldrig överensstämt med gängse normer. Mitt sommarprogram hade nog fått heta "Kärring Motvalls" - inte så vemodigt melankoliskt eller poetiskt...
Sommar. Sommar. Sommar. Nästan som ett gissel numera (jag vet att jag svär i kyrkan!!), men jag hade behövt lite svalare temperaturer så att jag kan starta mina måleriprojekt innan höstregnen lägger sig som ett lock över nejden. Färgen hinner ju torka på vägen upp till väggen i den här hettan. Bortsett från detta lilla arbetsnarkomanliknande inlägg klagar jag inte! Så länge jag är hemma på dagarna kan jag få ner temperaturen inomhus så att det blir någorlunda drägligt på nätterna. Och Brasse och jag har gärna långa heta sejourer i trädgården i sällskap av varandra, Sommar och deckare. Jag plöjer böcker så det står härliga till! Det är ju det alternativ man har när telefonen är tyst. Jag har (åter igen) insett att det där med vänskap måste vara dubbelsidigt annars kan det vara. Att ständigt vara den som kommer med förslag på aktiviteter och förfrågningar om man ska ses tär i det långa loppet. Så nu har jag bestämt mig för att låta bollen ligga still. Nu får någon annan ta hand om avsparken och om det inte sker så får det väl vara så. Jag har råd att bli av med en del "vänner" eller vad man nu ska kalla dem. Vissa har redan avpolletterat sig själva genom att välja tystnaden och där kan jag ju säga att det krävs något exceptionellt för att jag ska återuppta bekantskapen. Det trista är att jag har märkt att dessa så kallade vänner har valt bort mig när jag träffade en man. En man som lever sitt liv medan jag lever mitt - det vill säga jag gör fortfarande vad jag alltid har gjort: det vill säga bestämmer själv Vad, Var och med Vem jag gör saker.
Nu är det dags att ta en het samba med Dustin innan det är dags för Brasse och Annabelle av Lina Bengtsdotter. Böcker, Brasse och bra poddar sviker aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar