Och som ett brev på posten anländer även de där mörka molnen. De depressiva molnen som jag trodde att jag hade lyckats mota bort, men tydligen inte. Jag vet inte om det har att göra med att det är april och maj; två månader som är väldigt tunga (ni vet de där jobbiga datumen som jagar en fast man försöker slå sig fri). Egentligen är jag ju väldigt lycklig! Ändå kan jag inte tillåta mig att bli så där avslappnat hänryckt...eller vänta nu...det är kanske för tidigt? Pingsten är ju hänryckningens tid och den är väl inte förrän typ så där i juni (?). Troligen har det väl med projicering att göra: åter igen tvivlar jag på mitt värde och överför detta på min man, som; troligtvis lyckligt ovetande, inte har en aning om vad han egentligen borde tycka och tänka om mig - en ful plufsig gammal tant för dagen toppad med riktigt bad hairday. Måtte jag kunna börja träna snart!
I söndags gjorde jag något, som jag kanske med största sannolikhet INTE borde ha gjort - jag körde bil. Japp, efter nio veckors ofrivillig instängdhet bestämde jag mig för att det fick bära eller brista - jag skulle klara av att köra bil. Och det gjorde jag! Visst besvär i början att komma ihåg pedalernas placering, men när jag kopplade bort hjärnan och lät musklerna minnas så gick det som en dans. Nöjd och mycket stolt över mitt tilltag kryddade jag dagen med en timmes ogräsrensning och, efter lunch, sex timmars arbete. Kan meddela att det gjorde väldigt ont i vänsterarmen framåt kvällen... I morgon ska jag köra till jobbet - sommardäcken ska på och vissa saker/rädslor måste man helt enkelt ta tag i. Det är jättemysigt att köras till jobbet och få en stund på tu man hand varje morgon, men i längden är det förödande för mig. Jag som är livrädd att bli av med min självständighet och hatar att känna mig beroende har drömt att jag blivit sambo! Ni läste rätt!! Jag är själv i chock...troligen posttraumatisk!
Dock har jag kommit på mig själv att fundera över det där med förhållanden i min ålder. När man är ung och träffar någon är det så mycket enklare. Man hittar någon som man anser lämplig som partner och lämplig som förälder åt sina kommande barn; flyttar ihop och skaffar kanske familj. Hur vet man vad som är rätt när man är äldre? Jag menar det där med barn är jag förbi sedan länge och jag har bestämt mig sedan lång tid tillbaka att OM jag ska flytta ihop med någon så ska det vara till något gemensamt som vi väljer. Jag kan inte tänka mig att flytta in hos någon - hu så hemskt att ständigt vara gäst i sitt eget hem. Det är väl bäst att jag likt skomakaren blir vid min läst. Mitt hus kan ju bli riktigt trivsamt om jag tar tag i interiören och vågar kasta bort delar av ballasten. Med tanke på att jag på ett smärtsamt sätt kommit underfund med att jag är en ganska hemkär typ med obefintliga ambitioner och i total avsaknad av drömmar och önskningar, så är det väl bara att lära sig gilla det mikrokosmos där jag befinner mig. Jag är en patetisk kopia av den person jag trodde att jag var. Sanningen gör ont när man stirrar den i vitögat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar