När livet spritter så där härligt i kropp och knopp

Våren har bokstavligen blåst in över oss! Annandag påsk tog vi en runda konst på Österlen och fascinerades av all snö som låg gnistrande i solskenet. Mycket vackert, men ack så ovälkommet! En vecka senare låg jag i bikini i min trädgård och lapade törstigt solens strålar. Tala om skillnad... I morse när min riddare körde mig till jobbet hade det börjat grönska på åkrarna och vitsipporna har så sakteliga börjat visa sig i skogarna. Våren är magisk. Det är lika underbart varje år.

Jag skrev för några inlägg sedan att det där med räkmackan som jag tyckte mig vara värd 2018 inte verkade bli mer än typ ostmacka när jag bröt armen, men jag tror jag får revidera det. Det är nog min tur att glida runt på räkmackan i år. Äntligen, som Svenska Akademins ständiga sekreterare hade utropat om inte alla bokstäver stockat sig i halsen på henne på grund av den pinsamma "kulturpersonens" göranden och låtanden. Och de pinsamma ledamöternas agerande.. Men detta var bara en liten utveckling av ämnet. Jag har sökt ett jobb (ett mer än tidigare år för att tysta allt suckande), skickade in ansökan tisdag morgon och på onsdag eftermiddag ringde de för att boka in intervju. Japp, lätt att få hybris och frågan varför jag inte trott mig vara attraktiv på arbetsmarknaden poppar ju upp direkt. Lite pirrigt att gå på intervju - typ tolv år sedan senast - men det är skönt att veta att jag faktiskt har en tillsvidaretjänst och inte behöver kräla i stoftet för ett jobb. Jag är tämligen säker på att jag kommer att erbjudas tjänsten (inte bara på grund av min enormt vinnande personlighet (ha!ha!)) eftersom min kompetens mer än väl matchar deras kravprofil. Vi behöver bara få personkemin att klicka och den där pikanta lilla frågan om lön. Jag säljer mig inte gratis! Då kan jag stanna kvar där jag är...
Mest stolt är jag över att jag har släppt lojaliteten och pliktkänslan mot min arbetsplats. Det är inte en envägskommunikation - det man ger får man tillbaka. Respekt och lojalitet är inget jag automatiskt delar ut; dessa får man förtjäna. Jag är så jäkla trött på dåligt, för att inte säga obefintligt, ledarskap och okollegialt beteende. Två väldigt viktiga faktorer för att man ska ha en vettig arbetsmiljö. Känslan att det finns en dold agenda gällande den stora organisationsförändring vi står inför gör ju inte att stämningen på kontoret förbättras direkt. Själv är jag nästan övertygad om att vi kommer att presenteras en organisation och ett arbetssätt som vi uttryckligen har sagt att vi inte vill ha. Detta i kombination med den mycket märkligt förda löneprocessen och missnöjet med utfallet, framförallt hos oss som har "höga" löner, är ju mer än ett vådaskott i foten från chefen.

Förutom att jag har tagit första steget mot nytt arbete (fler ansökningar ligger i pipeline) så har jag sökt distanskurser på universitetet, har planer för huset och börjar fundera på min framtid även när det gäller den icke yrkesmässiga delen. Den viktigaste biten av livet alltså. Det är en ynnest att vakna glad, lycklig och älskad varje morgon. Livet blir så mycket enklare och motgångarna blir inte så svåra och motiga. Inte ens mina mentala svarta hål är lika djupa längre och när jag snavar till och ramlar ner så finns det en trygg stark hand som drar upp mig igen. Bara det gör ju att livet känns som en räkmacka! Med andra ord så lever den gamla devisen fortfarande: "Glaset kan vara halvtomt eller halvfullt - det beror på hur du väljer att se på det" - måste dock kasta in en liten brasklapp gällande vinglas; de gör sig alltid bäst fyllda (till en tredjedel alltså!).