Var går gränsen för anständighet?

Det kom ett julkort... Ett julkort som stack ut från de andra när jag öppnade och läste "julhälsningen". En hatisk och märklig hälsning som i det stora hela gick ut på att tala om för mig vilken urdålig, egoistisk människa jag är som inte reagerar på händelser som jag totalt saknar information om, att jag inte gratulerar någon på födelsedagen (en person vars senaste gratulation på min födelsedag innehöll ungefär samma uppbyggligheter som denna julhälsning), påhopp på mina söner (som alltid varit långt ner på intresselistan hos den här personen) och avslutas med den retoriska frågan. "Vad har jag gjort dig för ont?"

Bra fråga! Men vi kan väl börja med att jag föddes och därmed förstörde ditt liv och dina framtidsdrömmar. Att jag valde en akademisk karriär (med facit är den misslyckad, men jag har åtminstone en hel hop med universitetspoäng - karriären är det lite sämre med...). Att jag valde att flytta utomlands. Jag kan fortsätta, men listan blir nog ganska trist och innehållslös för utomstående. Låt oss sammanfatta det med att jag inte längre vill vara medberoende i stickandet av din offerkofta och heller inte vill dras in i den negativa spiralen av dålig självinsikt och fortsatt svartmålning av mina systrar. Egentligen tror jag att du har svaret här...

Julen kom och passerade. Det var en härlig känsla att se stora vita flingor som stillsamt singlade genom luften och vadderade in grådiset i vit bomull. Och snön låg kvar på julafton! Det är vi inte direkt bortskämda med i Skåne! Superfina julklappar och (om jag får säga det själv *host, host* riktigt lyckat julbord. Smolk i bägaren att ena sonen arbetade, men det är väl ett faktum man får vänja sig vid. Redan förra julen ville jag ha förändring på upplägget, som jag har funnit mig i år efter år även om jag inte varit bekväm med det. Vad är det för fel på mig?!? I år är det dock sista året med en julafton som jag inte själv får regissera. Med tanke på att min svärfar hastig avled för två veckor sedan var det inte läge att göra för stora förändringar, men 2019 ska jag banne mig själv bestämma! Det där med att resa utomlands över julen känns just nu väldigt lockande...

Jag har drabbats av en otrolig rastlöshet, men får trots det inte tummarna loss att göra något vettigt av dagarna. Det är som kroppen gått ner i strömsparläge och bara väntar på energipåfyllning. Och då menar jag inte mat! Med tanke på hur jag tillåtit mig fluffas till under året, så blir det asketisk kosthållning, hårda konditionspass och mindre alkohol (HA, HA!) under 2019. Dags för Fågel Fenix att resa sig ur askan igen. Som hjälp och inspiration har jag min julklapp/personliga tränare - en iWatch - som talar om för mig att jag behöver fylla träningscirklar, resa mig upp och röra på mig en minut, andas djupt och så vidare. Stressigt värre, men den skriker i alla fall inte på mig utan vibrerar bara. Lagom våldsamt...

Nu är det dags att ta hand om tvätten och sedan får jag bege mig ut på en rask promenad innan min iKompis på armen protesterar. Kan skulle ta en promenad till gymmet och hämta ut kvitto på årets inbetalningar? Oanvänt kort, men betalat har jag gjort! Julrimmen sitter...