En av sakerna jag lärde mig när jag var utmattningsdeprimerad förra gången, för tolv år sedan, var hur viktigt det är att tanka dagsljus och att röra på sig. Jag slutade på eget bevåg att medicinera och höjde graden av motion i stället. Sprang 8-9 km varannan dag och däremellan långa promenader. Denna lärdom försöker jag nu implementera i mina dagliga sysslor. Jag springer inte eftersom kylan tär för mycket på mina luftrör nu när jag är så otränad - blir stånkande andfådd redan efter en kilometer och klarar max tre innan jag måste börja promenera...Kasst, men förhoppningsvis ger mig mina en till en och en halvtimmes promenader en förbättrad grundkondition, som jag kan ha nytta av när temperaturen blir mer human och rysskylan släpper sitt grepp. I takt med att man får upp tempot och släpper kontrollen kan det hända att tankarna börjar vandra fritt och söker sig nya vägar. Både skrämmande och nyttigt. Jag får massor med idéer om vad jag ska skriva om och har flera kapitel i en episk roman klara i huvudet, men sedan är det som det blir totalt blankt när jag sätter mig vid datorn. Jag har till och med försökt skriva för hand, så som jag gjorde förut för jag tycker känslan av att fylla ett papper med bokstäver är så mycket mer än att fylla ett Word-dokument. Hantverket bakom blir lättare och det är enklare att få en harmoni mellan pennan och hjärnan. Om man väl får till flödet!
I dag gick jag och funderade på mig själv - vem är jag? Egentligen? När jag möter min egen blick i spegeln så kan jag känna mig nöjd med utseendet - jag tycker jag är i välbevarat skick för min ålder (notera att jag sällan har glasögonen på i dessa stunder), men när jag ser mina ögon tycker jag att de har blivit så själ- och glädjelösa. Det är en jobbig känsla att sakna toppar och dalar i känslolivet, allt är lagom svenskt och slätstruket. Undrar hur lång tid det ska ta att komma upp från det själlösa djupet? För det är ju faktiskt en sanning: the only way is up!
När jag gick på högstadiet skaffade jag mig mitt livsmotto: "Jag ska alltid kunna se mig i spegeln och veta att jag gjort vad jag kunde!" Jag kom att tänka på en incident i matsalen, vi gick nog i årskurs 8. Jag har alltid tillhört pluggisarna, men ändå haft en viss respekt på grund av att jag inte varit rädd för auktoriteter och gärna ifrågasatt beslut som kommit "uppifrån". Vi, som tillhörde de så kallade plugghästarna satt vid ett runt bord en eftermiddag för att äta vårt mellanmål. Jo, vi fick faktiskt juice och en slät bulle de gånger vi hade lång skoldag - det var på den tiden när statens kassakista var outsinlig! Vid ett annat bord satt de tuffa tjejerna från Södra Sandby; skolans skräcködlor. En av dem får plötsligt för sig att börja kasta bullbitar på oss. Vi var inte jättetuffa och försökte låtsas som vi struntade i dem, men till slut fick en av mina kompisar nog, reste sig sakta upp, greppade sitt glas som var fyllt med juice och gick fram till den värsta av de tuffa brudarna. Vi andra satt bara och gapade och undrade vad hon skulle hitta på. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi ana vad som sedan skedde! Hon tog helt resolut och hällde all juice över antagonisten. Jag lovar - det blev helt knäpptyst i matsalen och alla, inklusive mattanterna höll andan. Med ett osande vokabulär reste sig Sandbytjejen och satte efter min kompis, som då var i tryggt förvar inlåst på en toalett. Jag minns inte om det blev några repressalier, men jag minns hur jäkla stolt jag var över Monica; försynta, snälla Monica som aldrig annars gjorde så mycket väsen av sig.
Jag kanske ska gå och hälla ett glas juice över mig för att återfå min självrespekt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar