Tänk vad barndomens trauman spökar för oss även när vi blivit vuxna! Jag är på gränsen till löjlig när det gäller ärlighet, till exempel har jag passerat 500 kr på trottoaren och låtit bli att ta upp sedeln eftersom jag då måste gå till polisen, som jag vet kommer att tycka att jag är helt "kokobäng". Mina söner har hört om denna "idioti" och löst det på sitt sätt. En av dem hittade 500 kr och för att jag inte skulle märka något gick han och växlade i 100 kr sedlar. Det roliga är att han på kvällen berättar alltihop.
Min löjliga ärlighet grundar sig på en sak som hände när jag var i femårsåldern. Vi hade flyttat till Klosters Fälad i Lund och i vårt bostadsområde fanns en ICA-butik som hette Vildgåsen. Japp, alla gator och etablissemang har fågelnamn! Nåväl, Vildgåsen var på gångavstånd och då, på slutet av 60-talet kunde man släppa ut sina barn utan att ha dem under ständig uppsikt! Jag hade fått en ny lekkamrat, en flicka som jag tror var ett år äldre, som bodde med sin ensamstående mamma (det var före den tid då var och varannan var ensamstående mamma. Ensamstående pappor fanns nog inte; ingen pratade om dem i alla fall...). Oj, vad jag såg upp till henne! Mamman lät henne göra som hon ville och dessutom hade de en superfräck röd Toyota - bara det liksom! När ens egen mamma hade en präktig Opel - herrgårdsvagn(!).
En eftermiddag fick vi för oss att vi skulle traska till Vildgåsen och "köpa" godis. Jag hade inga pengar och det var mitt i veckan, så för mig som hölls på strikt lördagsgodis var det ingen idé att ens tänka på att be om några extra pengar. Jag var övertygad om att min kompis hade pengar, men det visade sig att hon hade definitivt inte för vana att betala det godis hon ville ha! Här gällde det att hänga med och vara lika tuff. Darrande av skräck norpade jag ett paket Toy och stoppade snabbt ner det i fickan. Vi lyckades se tillräckligt oskyldiga ut när vi passerade tanterna i kassorna och kom ut. Jag kan inte minnas att det var någon större triumf jag upplevde och tuggummit smakade inte alls speciellt gott. Men här gällde det att hålla god min i elakt spel. Jag hade ju aldrig haft en sådan cool kompis förut!
När jag kom hem frågade mamma naturligtvis direkt vart jag hade fått tuggummi ifrån. Att ljuga var definitivt inte min bästa gren som barn så det dröjde inte länge förrän jag hade avslöjat min brottslighet. Jag minns inte vad jag trodde straffet skulle bli, men definitivt inte det mamma fixade - det är jag säker på! Hon ringde resolut upp Vildgåsens chef, talade om att hennes dotter hade något att berätta OCH be om ursäkt för och sedan tvingades jag, storgråtande, att gå den "milslånga" Golgatavandringen tillbaks till affären. Där väntade de spänt på mig och nu, som vuxen, kan jag se att de hade svårt att behålla sina barska ansiktsuttryck, när jag stammande försökte förklara hur tuggummipaketet hade hamnat i min ficka och varför jag inte hade betalat för det. Jag minns att jag betalade (förskott på veckopengen) OCH lämnade tillbaka resten av tuggummipaketet.
Min brottsliga karriär slutade lika abrupt som den började och jag har undvikit kvasituffa kompisar. De som behöver bevisa en massa för att få bekräftelse är inget för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar